The return of migrania

Så är den tillbaks. Huvudvärken. Inte som den regelbundet var före 1 september, dagen då jag helt plötsligt kom igång med min träning, men ändå. Den är tillbaks så pass att jag vissa dagar bara med största möda kan fixa mina arbetsuppgifter efter att ha intagit två Relpax, en tablett som innehåller eletriptan. Idag gick för övrigt inte ens det, att fixa arbetsuppgifterna. Trött och frånvarande plitar jag ner dessa rader från sängen. Huvudvärken är borta, ja, men jag är så oändligt trött att jag inte ens förmår mig att sova. Jag hade antagligen, med mycket stort besvär, kunnat genomföra några av mina arbetsuppgifter idag. Med hjälp av tabletterna kan jag ibland fungera som med autopilot. Både prata, le, visa medkänsla. Det är vetskapen om att jag har klarat ut liknande situationer tidigare som får mig att då orka. Kunna vila och fungera i sammanhanget. Så pass, att jag efteråt inte alls nödvändigtvis är fullständigt slut, utan tvärtom känner mig piggare än jag gjorde innan. Fast ändå med en sorg. Eftersom jag själv inte alltid känner mig helt närvarande då jag är påverkad av mina tabletter. Något som märkligt nog inte alltid tycks märkas av andra.

Huvudvärken är ändå betydligt mindre frekvent än tidigare. Det bara bekräftar det som jag alltid trott, att min migrän till stor del är stresspåverkad, och att löpningen (och även den lilla styrketräning jag ägnar mig åt) påverkar mina stressnivåer ganska mycket. Lägre nivåer av Kortisol antar jag, och högre nivåer av dopamin, om man kemiskt vill försöka förstå vad som egentligen händer. Och om det nu är så, måste jag ändå ställa mig frågan om varför jag inte märkt detta så här tydligt tidigare i mitt liv. Var det så enkelt? Om en högre nivå på den fysiska aktiviteten minskar huvudvärk, hur har det kunnat gå så spårlöst förbi mig? För det har det gjort. Då har jag haft migrän i 36 år (förmodligen längre) och sedan 23 års ålder huvudvärk mellan 1-5 gånger/vecka.

För ett och halvt år sedan hade jag huvudvärk dagligen, hur jag än bar mig åt kom jag inte ur den onda spiral jag hamnat i, en spiral där säkerligen huvudvärkstabletterna i sig själva triggade ny huvudvärk. Det resulterade i att jag fick remiss till Linköping där jag sedan dess fått behandlingar med Botoxinjektioner. Var tolfte vecka träffar jag dr Yumin Link. Behandlingen går på sju minuter. Resan fram och tillbaks tar 6 timmar (fast jag hinner ju alltid med lunch med Hilma också). Genom den behandlingen lyckades jag bryta den dagliga huvudvärken. Ytterligare en oerhört positiv följd av botoxinjektionerna var att mitt illamående vid migrän nästan helt upphörde. Likväl hade jag mycket huvudvärk. 15 Relpax/månad och utöver det en mängd receptfria tabletter. Tabletter som jag ibland säkert tagit utan att ha så värst kraftig huvudvärk. Utan snarare en känsla av att den var på väg. Den känslan kan ibland vara minst lika jobbig (jag överdriver inte, bara lite, lite) som själva huvudvärken i sig. Huvudvärken är fysisk, reell. Känslan innan huvudvärken är mer mental och nedbrytande, svår att värja sig mot. Den tar udden av glädje, av nyfikenhet, av entusiasm, av positiv energi, av själva meningen, av framåtriktande och av längtan. I dess ställe inträder snarstuckenhet, kalla känslor, hårdhet, stress och uppgivenhet. Värme och ljus byts mot kyla och mörker, typ. Huvudvärk innebär för mig att jag inte riktigt har tillgång till hela mitt register. Vissa dörrar inom mig stängs. När de dörrarna stängs, stängs också den glada förmågan att vara social. Jag blir innesluten i mig själv. Jag tror det är därför jag och många andra som är drabbade av värk av olika slag kan fyllas med en slags oroskänslor redan innan värken brutit ut. Hela skeendet påverkar så mycket, så negativt. Om detta finns mer att säga.

Sedan 1 september har jag halverat min konsumtion av Relpax, min migränmedicin. Min konsumtion av receptfria läkemedel har minskat med 88 %. Antagligen är det en kombination av löpning (just nu ca 5 ggr/vecka, minst 30 min/gång), styrketräning och botoxbehandlingen. Men det är uppenbart att en högre träningsmängd än vad jag utsatt mig för sedan jag spelade fotboll med Björnhults IF fram till 1981, typ, har haft häpnadsväckande hög påverkan och inverkan på mitt mående. Och jag återkommer till frågan - var det så enkelt? Att det fysiska, pulshöjande saknades i mitt liv? Ja, tänker du, det står det ju om i varenda tidning. Hm, tänker jag, och ska återkomma i ärendet. Och är under tiden oändligt, oändligt tacksam. Över livets vägar. Vilket jag nog alltid varit iofs. Ett litet äventyr är det allt.

Resurserna fanns där redan

Det jag nog upptäcker och som gör mig glad i min påbörjade löpträning är nog inte i första hand mina förbättrade resultat. Jo, det går säkert skriva mer om dem, att de triggar mig lite. Men det stora är att inse att jag redan i mig själv har det som behövs för att nå längre. Det finns i min kropp. Gud har gett mig en kropp som är till för att användas. Jag behöver inte vänta på att den ska komma ut i någon upplaga, Thomas 2.3.56 eller så, utan det är bara att köra på med Thomas 1.0. I den finns redan inbyggd en förmåga som bara väntar på att bli prövad och utvecklas. Detta gör mig glad. Att kunna använda mig av det som jag fått. Och nej, jag är ingen vinnarskalle. Tror jag. Har i alla fall aldrig upplevt mig som en sådan tidigare. Som ska nå längre och längre. Ibland har jag tänkt tanken, att om jag ville, verkligen ville, skulle jag nog kunna nå det mesta som jag har fått förutsättningar att nå. Om jag ville. Om jag försökte. Varför jag inte velat eller försökt har jag däremot aldrig stannat till vid sådär värst noga, jag är nog rätt nöjd med hur livet ser ut, helt enkelt. Men kanske att det är något av detta jag faktiskt trott på som jag nu nosar på i min löpningsträning, att många mål går att nå bara jag försöker. Med den skillnaden att jag faktiskt aldrig trott mig om att jag skulle kunna springa som jag gör nu. Inte idag. Inte i min ålder. Inte med den molande värken i min ländrygg som jag burit på till och från under flera år. Inte med min historia som migräniker sedan 16 års ålder. Det har gjort mig förbluffad. Jag förmådde mer än vad jag ens vågat tänka. Och tycker dessutom att det är kul. Och än en gång, alla resurserna hade jag redan inom mig. I min kropp. Det var ju bara att börja. Jag är medveten om att alla människor inte har samma resurser, vare sig fysiskt, andligt eller själsligt. Men alla har antagligen resurser (gåvor?) inom sig som väntar på att få tas i bruk. Vilket äventyr att få upptäcka dessa!! 

Löparfokus i tio veckor

I fredags hade jag sprungit regelbundet i tio veckor och dessutom varit rökfri i sex. För två veckor sedan sprang jag en mil för första gången på 18 år. Inte så fort, men ändå. Jag springer fem kilometer under 30 minuter utan problem. Mitt mål var att kunna springa fem kilometer överhuvudtaget utan att vara helt färdig. Jag har nått det målet. Och min kropp har inte protesterat mer än att jag kan leva med smärtan. Lite molande värk då och då i höfter och knän. Men inte värre än att det lägger sig efter ett dygn eller två.
Min kropp har förändrats. Den är nuförtiden full av iver att på nytt komma ut i löparspåret. Även om det är två plusgrader och duggregn. Och att känna att kraften räcker till i uppförsbackar också efter fyra kilometer, det är nästan en fröjd att få uppleva. Att få märka att kroppen känns lätt. Att jag har balans och kontroll. En glädje över den kropp som Gud har gett mig, även om den har några år på nacken, vilket sätter sina spår. Men den fungerar. Och den fysiska aktiviteten påverkar både det mentala och det andliga. Det andliga får sin kick redan i det att jag andas luften, känner kroppens ansträngning, känner luft och regn mot min kind, känner svetten rinna, alltså totalt sett känslan av ATT JAG LEVER. Då fylls jag av tacksamhet mot Gud. Över allt som Gud ger mig, har gett mig och kommer att ge mig. Mitt sinne letar efter bibelord om löpning, och jag får till mig berättelsen om kapplöpningen till den tomma graven, den som Johannes vann. Ett lopp mot den levande Jesus. Så kan jag känna. Att jag för varje steg närmar mig just honom. Eller märker jag bara att han ju springer vid min sida? Märker jag hans närvaro, han som är själva livet?

Leva mer än jag någonsin gjort

Några ofärdiga verser om längtan efter att leva fullt ut. Redigerad 11 okt. Verserna är till en saknad vän. 

Jag tror inte någon kan förstå

varför vissa dagar är så grå

Helt utan glans,

var är ljuset nånstans?

Bara bita ihop,

stänga in hjärtats rop?

Nej, jag vill leva så långt som det går. 

Ja, jag ska leva mer än jag gjort,

hindren de ska brytas ihop,

Ja, jag tänker leva,

mer än jag någonsin gjort. 

Vinden som så leker i mitt hår,

vänners skratt och himlens stjärnfallsspår,

ger mig min kraft,

mer än jag haft. 

Här kommer jag,

allt ska gå bra,

inuti en längtan jag får.

Ja, jag ska leva mer än jag gjort,

hindren de ska brytas ihop. 

Ja, jag tänker leva!

Mer än jag någonsin gjort.

Ingenting ska mer få dra mig ner,

jag tror att det är Gud som på mig ser.
Nu ler jag igen -
mot varje älskad vän

Snön som nått hit,

från himlen lyser vit,

och jag vill leva varje dag och mer och mer.

Jag ska leva ...

Mer än jag någonsin gjort
Mer än jag någonsin gjort

Fokus i fem veckor

I förrgår hade jag joggat regelbundet i fem veckor. Även om jag vet hur motivationen uppstod, i princip ur frustration, så är jag ändå förvånad över vad ett fokus och en bestämd inriktning kan få för konsekvenser. Så pass, att jag numera helst skulle vara ute i spåret så ofta som möjligt. Luften, naturen, regnet (!) och dofterna lockar, men även känslan av att röra på sig, känna ansträngningen i muskler och andning, att mentalt pusha mig att springa bara en liten bit till, och en bit till, och så det allra sista: kom igen, Thomas!! Och då märka att det faktiskt finns lite kraft kvar, det skapar en lätt glädjeberusning. Åtminstone för mig. Efter fem veckor. Och skärper fokus lite ytterligare. 

Sida vid sida - Hyllningslåt till KFF

I samband med att Guldfågeln arena byggdes totade jag ihop en hyllningslåt till KFF. Den blev liggande, men i våras skickade jag den till kansliet som tackade för visat intresse. Jag antar den uppfattas som långsam, men jag kommer inte ifrån att jag tycker den har sina förtjänster, och jag tror egentligen den är lättare att sjunga med i än "Röda dagar". Melodin är inspirerad av England, och på sätt och vis är låtens titel "Sida vid sida", side by side, ett litet lån från You never walk alone av Rodgers/Hammerstein. Det är tillsammans som är det viktiga.
Här är låten!

En dag ska jag dö - några tankar

I fantastiskt sensommarväder traskar jag strax bakom kistbärarna på kyrkogården. En dag som gjord för jordbegravning, tänker jag (så kanske bara galna präster kan tänka). Så dyker tanken upp: en dag ska jag dö. Inte första gången jag tänkt så, men ändå. På vandringen mot en grav hinner man tänka en del. Tanken är inte upplyftande. Att tänka den konkret ger mig en klump i magen. Inte vill jag dö. Jag vill leva. Jag har visserligen inget alls emot att min kropp, när tiden är inne, sänks ner i en grav på kyrkogården. Då har den gjort sitt. Ibland har jag tyckt om den, ibland har den varit lite motsträvig, min har den varit i alla fall. Fast när själen tas ifrån den, låt den få vila i frid och bli en del av det kretslopp den kommit ifrån. Tack kroppen, för att du stod ut med mig, kan jag väl säga redan idag. Du var min och jag var din. Låt oss ses i en annan värld! Men, som sagt, dö vill jag inte.

Är det vettigt, hinner jag fundera vidare att göra bokslut över sitt liv? Varför i så fall och på vilket sätt? Ska jag stanna upp och fundera över vad jag kunde gjort annorlunda? Eller stanna upp och ta till mig det jag bidragit med? Fast egentligen har jag så väldigt liten överblick över konsekvenserna av mitt liv. Och att fundera över vad jag kunde gjort annorlunda; blir det inte lätt ett dömande? Ett dömande över något där jag inte har en aning om hur alternativet hade blivit. Hinner jag tänka när vi viker av och går den sista gången fram mot graven mellan tallarna, och bärarna går så kvickt att de anhöriga blir på efterkälken. Alternativen fick jag ju aldrig veta. Visst finns det saker jag kan ångra, kanske bör ångra. Men på det stora hela kan jag ju bara se vad som blev, aldrig vad som inte blev. Jag vill nog akta mig för domen. Både över mig själv och över andra. Det enda jag verkligen vet är väl ungefär vad som är just nu. Vart alla val – goda och dåliga har lett mig. Utifrån det får jag försöka göra val och bestämma riktning just nu. Be om ledning. Lyssna på mitt inre och reflektera över det. I det gamla får jag be om förlåtelse för de gånger jag gjort orätt, men också vända mig mot honom själv förlåter. Fel kan det bli, men ännu mer fel om vi inte försöker gå vidare. Funderar jag, samtidigt som bärarna mödosamt placerar kistan med den avlidne på de tunna reglar som lagts över graven. Minsann om inte solen tittar fram! Märker de anhöriga detta? Nå, är jag rädd för bokslutet? Nej, jag tror inte det. Inte mer rädd än vad jag varit att leva. Men jag tror på att öva sig i barmhärtighet mot sig själv och i samtal med Gud. De val jag gjorde, det jag sa eller visade, gjorde jag vid ett visst tillfälle då jag kanske uppfattade det som det riktiga. Kanske med förhoppning om att det skulle leda till något gott. Senare kan det visa sig att det blev tokigt. Men då gäller väl ändå att jag försöker vara barmhärtig mot mig själv? Inte genom att säga att det inte var så farligt – vad det nu än kan handla om – utan erkänna felet, be Gud om förlåtelse (och kanske någon annan också) och börja om på nytt. På nytt utifrån där jag är idag.

Långsamt sänks kistan ner i graven och klockklangen över kyrkogården, Qvarnaslät och Västeräng tonar ut. Jag böjer huvudet mot marken. För att hedra den döde? Ja, jag vet inte riktigt. Det är dock en människa, skapad till Gud avbild, som får sin viloplats några steg framför mig. En dag är det jag. Av jord har jag kommit och ska åter bli. Jag hinner ändå tänka, samtidigt som jag nickar åt de anhöriga att det är tid för farväl, att jag faktiskt är rätt tacksam över det liv Gud ger mig. Även om det ibland är lite komplicerat.

Augustilängtan

Augusti är en väldigt behaglig månad. Visserligen är det mycket som "drar igång" igen, men samtidigt lugnar mycket ner sig. Ljuset blir mildare, den fuktiga luften mer omslutande. De gröna färgerna på både löv och gräs får ett dovare djup. Allt blir mer vilsamt och eftertänksamt. Sensommarens första steg mot höst. Men det är fortfarande sommar. Solen värmer, vindarna är ljumma. Kvällarna - fastän mörkare - rent ljuva. Bara att ta till sig, ta emot.

Även i augusti finns en form av längtan. Det är en annan längtan än den som väcks till liv i sprudlande maj, då hela tillvaron formligen sjuder av livslust. Längtan i augusti handlar snarare om vila. Att lägga sig tillrätta i något blåbärsris, njuta av markens värme och en barmhärtig sol. Känna dofter av skog, sjö och mark. Dofter av skörd. För det är fortfarande även skördetid. Tid att samla in i den mån man orkar, från naturens skafferi. Men framförallt skörda, ta tillvara på den tid som är just nu. Bara vara, åtminstone för en stund. Den längtan som växer sig stark i augusti är möjligen evighetens längtan, alltets längtan. Då, när Kristus drar alla till sig för en evig vila, när det är dags att skördas.

Längtan i augusti handlar, som längtan så ofta gör, om kärlek. Gud låter sin kärlek få färg, doft och smak i augustinaturens mångfacetterade toner. I ljuset. Solen. Marken. Växterna. Vinden. Sjöar. Ja, även i det omslutande mörkret. Av kärlek har han gett oss sin skapelse.

Vårdagjämning

Det både regnade och snöade i lördags. Likväl var promenaden i trädgården nästintill paradisisk. I landet kröp scilla, krokus och några små minipåskliljor ihop, väntandes på att regnet skulle gå över. Fast inombords var de säkert nöjda. Vatten och fukt, utan det inget liv. Sol hade det varit dagen innan, då bilden ovan togs. Knoppar som tidigare varit nästintill genomskinliga sprack plötsligt upp. Med en aning stolthet, fast samtidigt lite försiktiga, vänder sig blomman mot solen. Kronbladen öppnar sig som en famn mot ljuset för att fånga in så mycket som möjligt av värme och energi. Öppnar sig som en hälsning mot den kraft som fört dem upp ur vinterns dolda tillvaro inuti en lök i skydd av några lager jord. Skydd mot kyla och torka. Men nu - frihet och sol, om än inte särskilt varmt.

Men denna lördag med regn och snö är de säkert ändå nöjda. Vattnet och det mulna vädret är livgivande. Bara sol och den lilla påskliljans existens är snart över. Regnet är barmhärtigt, i varje fall om det kommer i lagom mängder. Blommans liturgi som pågår i rabatten förlängs med några dagar. Snart väntar nervissnandet, liljans vänner Vintergäcken drar redan sin sista suck. För denna gången. Men än ska de gula kronbladen få sjunga både Gloria och Sanctus till den Gud som är dess upphov. Ett Gloria som senare, i påsknattens mysterium ska följas av hela kyrkans Gloria. Över honom som också var täckt av några lager jord för några dagar. Men som uppstod som i kronblad av ljus, ett ljus som sedan den dagen skiner i hans kyrka. Kärlekens ljus.

Vårdagjämning. Jodå, det är då dagens ljusa timmar blir fler än de mörka. Åtminstone i vår del av världen och här i Nybro. Men det är också en tid då skapelsens liturgi synligt börjar dansas. En kärleksdans som Gud ger som en gåva till oss. "Kom du ihåg att njuta av min skapelse?", kanske Gud frågar en gång, vid paradisets port. Men nej, jag kommer inte ihåg det. Inte varje dag. Men denna lördag med regn och snöblask och huttrande påskliljor känner jag för en stund hur allt, allt pulserar. Av liv. Och då blir även marssnön en njutning. Tack, Gud.

Helhet och kallelse

Två ord, hel och kall. Hel som i helhet, fullkomlighet, och kall som i kallad, ett ord som har sitt ursprung i fornsvenskans kal som betyder uppmana. En gång var allt som är, helt och helhet. Eftersom allt var Gud och Gud är hel, inte delad, inte splittrad. När Gud skapar världen finns helheten kvar, trots att världen inte Gud. Jag tänker mig att det är ungefär som med en konstnär som sitter vid sitt staffli eller drejskiva, tavlan eller lerkärlet är ju inte konstnären, men konstnären finns ändå däri. Om jag gör en målning och får höra att den är vacker, berör det mig. Om någon sticker kniven i duken skapar det smärta i mig. Fast tavlan inte är jag.

Vi är Guds konstverk. Skapade till ett liv i helhet, helighet och harmoni. Och om allt vore väl skulle det vara gott så. Men så är det inte. Och till stor del beror det på att vi inte helt lyckas uppfatta vad Gud kallar oss till, vilket nog främst är närmare gemenskap med honom själv.

Kallelsen är unik. Meningen med vårt liv är att fullborda den unika kallelse som Gud ger var och en och som ingen annan kan utföra i ditt ställe. Det blir som att det är först när vi, var och en gör det vi skapats till och som bara vi kan göra, som Guds konstverk blir färdigt, helt.

Kallelsen är viktig i en värld som inte alls blev som Gud ville. Den ger meningsfullhet. Att kunna se och svara ja på sin kallelse är att sträcka ut sig i sin fulla längd. Det finns en uppgift inom mig som söker sin fullbordan!

Vägen till att se sin kallelse går genom Jesus. När alla små konstverk som Gud skapat mest sprang för sig själva och skadade både andra och sig själva i sin förtvivlade jakt på att duga, vara vackra, nyttiga, bra, bättre och bäst, och inte förstod att det är helheten, tillsammansheten som är målet, då kliver han själv ner. För att dra oss i rätt riktning. För detta krävdes tydligen, så som mitt begränsade förstånd uppfattar det, att han, den som är helhet och helighet, låter sig brytas ner, utgjutas, för att det som gått sönder skulle kunna helas, genom försoningen, förlåtelsen och det nya livets kraft.

*****

En svart mes och en duva satt i en gran i skogen. Snön vräkte ner. Vet du vad en snöflinga väger? Frågade svartmesen. Just ingenting skulle jag tro, svarade duvan. Hör då på vad som hände mig i fjol, sade svartmesen och berättade hur han suttit på en gren i ett träd när det började snöa. Han hade inget bättre för sig än att räkna de stora flingor som sakta föll på grenen där han satt. 413 655 snöflingor singlade ner medan allt förblev sig likt. Först då den 413 656:e flingan som vägde ”just ingenting” landade hände något stort. Med dunder och brak bröts den mäktiga grenen av och skapade ett tag ett himla liv i skogen.

Att vara människa är att både vara en bräcklig liten prick, just ingenting, i ett oändligt universum och en person med unik särprägel, en tyngd att räkna med. En som genom sina val bidrar till att bevara och förvandla, befästa det som är och pröva det som skulle kunna bli.

Kallelsens väg (efter den salige Per Mases)

1 Börja med att bejaka dig själv, både dina gåvor och dina begränsningar

2 Kom aldrig i personlig fiendskap med dig själv, då blir du en person med själslig huvudvärk, dessutom lätt egocentrisk.

3 Glöm ditt ego, strunta i att bevara din prestige, din yta utåt. Ersätt den med tillit, en känsla av att vila i någonting större.

4 Avvisa all destruktiv kritik. Se till att vara i goda sammanhang, i vänskap så att du blir sedd och förstådd.

5 Låt kärleken bli drivkraften i ditt liv.

Med lån och inspiration av Patricia Tudor-Sandahl

Askonsdag

Kom ihåg, o människa, att du är stoft och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium.

Vilken hisnande paradox som man får uttalad över sig då korset av aska tecknas på pannan i askonsdagens mässa. Människan tilltalad som en kung, en drottning, som någon att högakta och respektera, ja, ett gudaväsen. Och sedan, därefter, kom ihåg att du är stoft. Aska. Jord. Förgänglig. Ingenting. Är det underligt att människan är svårfångad till sitt väsen! Hon är en paradox. Det ljuvligaste och mest underbara. Och samtidigt, i eller av sig själv, ingenting. Nada. Hon är en virtuos, en speleman som dansar fram, som strör rosor och glädje längs vägen. Och samtidigt strör hon intet. Tomhet. Fåfänglighet, svek, lidande och död. Hon kan ge det mest fantastiska till alla, men samtidigt ta ifrån alla meningen med hela tillvaron. Hon är en paradox. Ja, vi är stora, med närmast gudomliga förmågor. Men när vi behåller dessa för oss själva blir vi små. Det som människan har fått får hon inte behålla för egen del. Det måste ges. Annars går du, o människa, till att bli en o-människa, en ickemänniska.

Omvänd dig och tro evangelium. Att den som är värd att upphöjas vill komma oss till mötes. Ge av sig själv. Kärlek. Genom att ta emot fylls vårt stoff med liv. Som aldrig ska dö.

Sov du lilla videung

Jag tog en bild på videungen som Barometern-OT publicerade som läsarbild. Men det försvinner lite lyster i tidningsbilden.