Resurserna fanns där redan

Det jag nog upptäcker och som gör mig glad i min påbörjade löpträning är nog inte i första hand mina förbättrade resultat. Jo, det går säkert skriva mer om dem, att de triggar mig lite. Men det stora är att inse att jag redan i mig själv har det som behövs för att nå längre. Det finns i min kropp. Gud har gett mig en kropp som är till för att användas. Jag behöver inte vänta på att den ska komma ut i någon upplaga, Thomas 2.3.56 eller så, utan det är bara att köra på med Thomas 1.0. I den finns redan inbyggd en förmåga som bara väntar på att bli prövad och utvecklas. Detta gör mig glad. Att kunna använda mig av det som jag fått. Och nej, jag är ingen vinnarskalle. Tror jag. Har i alla fall aldrig upplevt mig som en sådan tidigare. Som ska nå längre och längre. Ibland har jag tänkt tanken, att om jag ville, verkligen ville, skulle jag nog kunna nå det mesta som jag har fått förutsättningar att nå. Om jag ville. Om jag försökte. Varför jag inte velat eller försökt har jag däremot aldrig stannat till vid sådär värst noga, jag är nog rätt nöjd med hur livet ser ut, helt enkelt. Men kanske att det är något av detta jag faktiskt trott på som jag nu nosar på i min löpningsträning, att många mål går att nå bara jag försöker. Med den skillnaden att jag faktiskt aldrig trott mig om att jag skulle kunna springa som jag gör nu. Inte idag. Inte i min ålder. Inte med den molande värken i min ländrygg som jag burit på till och från under flera år. Inte med min historia som migräniker sedan 16 års ålder. Det har gjort mig förbluffad. Jag förmådde mer än vad jag ens vågat tänka. Och tycker dessutom att det är kul. Och än en gång, alla resurserna hade jag redan inom mig. I min kropp. Det var ju bara att börja. Jag är medveten om att alla människor inte har samma resurser, vare sig fysiskt, andligt eller själsligt. Men alla har antagligen resurser (gåvor?) inom sig som väntar på att få tas i bruk. Vilket äventyr att få upptäcka dessa!!