I förrgår hade jag joggat regelbundet i fem veckor. Även om
jag vet hur motivationen uppstod, i princip ur frustration, så är jag ändå
förvånad över vad ett fokus och en bestämd inriktning kan få för konsekvenser. Så
pass, att jag numera helst skulle vara ute i spåret så ofta som möjligt.
Luften, naturen, regnet (!) och dofterna lockar, men även känslan av att röra
på sig, känna ansträngningen i muskler och andning, att mentalt pusha mig att
springa bara en liten bit till, och en bit till, och så det allra sista: kom
igen, Thomas!! Och då märka att det faktiskt finns lite kraft kvar, det skapar
en lätt glädjeberusning. Åtminstone för mig. Efter fem veckor. Och skärper fokus lite ytterligare.
No comments:
Post a Comment