Två ord, hel och kall. Hel som i helhet, fullkomlighet, och kall som
i kallad, ett ord som har sitt ursprung i fornsvenskans kal som betyder uppmana.
En gång var allt som är, helt och helhet. Eftersom allt var Gud och Gud är hel,
inte delad, inte splittrad. När Gud skapar världen finns helheten kvar, trots
att världen inte Gud. Jag tänker mig att det är ungefär som med en konstnär som
sitter vid sitt staffli eller drejskiva, tavlan eller lerkärlet är ju inte
konstnären, men konstnären finns ändå däri. Om jag gör en målning och får höra
att den är vacker, berör det mig. Om någon sticker kniven i duken skapar det
smärta i mig. Fast tavlan inte är jag.
Vi är Guds konstverk.
Skapade till ett liv i helhet, helighet och harmoni. Och om allt vore väl
skulle det vara gott så. Men så är det inte. Och till stor del beror det på att
vi inte helt lyckas uppfatta vad Gud kallar oss till, vilket nog främst är närmare gemenskap med honom själv.
Kallelsen är unik. Meningen
med vårt liv är att fullborda den unika kallelse som Gud ger var och en och som
ingen annan kan utföra i ditt ställe. Det blir som att det är först när vi, var
och en gör det vi skapats till och som bara vi kan göra, som Guds konstverk
blir färdigt, helt.
Kallelsen är viktig i en
värld som inte alls blev som Gud ville. Den ger meningsfullhet. Att kunna se
och svara ja på sin kallelse är att sträcka ut sig i sin fulla längd. Det finns
en uppgift inom mig som söker sin fullbordan!
Vägen till att se sin kallelse
går genom Jesus. När alla små konstverk som Gud skapat mest sprang för sig
själva och skadade både andra och sig själva i sin förtvivlade jakt på att
duga, vara vackra, nyttiga, bra, bättre och bäst, och inte förstod att det är
helheten, tillsammansheten som är målet, då kliver han själv ner. För att dra
oss i rätt riktning. För detta krävdes tydligen, så som mitt begränsade
förstånd uppfattar det, att han, den som är helhet och helighet, låter sig
brytas ner, utgjutas, för att det som gått sönder skulle kunna helas, genom
försoningen, förlåtelsen och det nya livets kraft.
*****
En svart mes och en duva
satt i en gran i skogen. Snön vräkte ner. Vet du vad en snöflinga väger?
Frågade svartmesen. Just ingenting skulle jag tro, svarade duvan. Hör då på vad
som hände mig i fjol, sade svartmesen och berättade hur han suttit på en gren i
ett träd när det började snöa. Han hade inget bättre för sig än att räkna de
stora flingor som sakta föll på grenen där han satt. 413 655 snöflingor
singlade ner medan allt förblev sig likt. Först då den 413 656:e flingan som
vägde ”just ingenting” landade hände något stort. Med dunder och brak bröts den
mäktiga grenen av och skapade ett tag ett himla liv i skogen.
Att vara människa är att
både vara en bräcklig liten prick, just ingenting, i ett oändligt universum och
en person med unik särprägel, en tyngd att räkna med. En som genom sina val
bidrar till att bevara och förvandla, befästa det som är och pröva det som
skulle kunna bli.
Kallelsens väg (efter den salige Per Mases)
1 Börja med att bejaka dig själv, både dina gåvor och dina
begränsningar
2 Kom aldrig i personlig fiendskap med dig själv, då blir du en
person med själslig huvudvärk, dessutom lätt egocentrisk.
3 Glöm ditt ego, strunta i att bevara din prestige, din yta utåt.
Ersätt den med tillit, en känsla av att vila i någonting större.
4 Avvisa all destruktiv kritik. Se till att vara i goda sammanhang, i
vänskap så att du blir sedd och förstådd.
5 Låt kärleken bli drivkraften i ditt liv.
Med lån och inspiration av Patricia Tudor-Sandahl
No comments:
Post a Comment