I fredags hade jag sprungit regelbundet i tio veckor och dessutom varit rökfri i sex. För två veckor sedan sprang jag en mil för första gången på 18 år. Inte så fort, men ändå. Jag springer fem kilometer under 30 minuter utan problem. Mitt mål var att kunna springa fem kilometer överhuvudtaget utan att vara helt färdig. Jag har nått det målet. Och min kropp har inte protesterat mer än att jag kan leva med smärtan. Lite molande värk då och då i höfter och knän. Men inte värre än att det lägger sig efter ett dygn eller två.
Min kropp har förändrats. Den är nuförtiden full av iver att på nytt komma ut i löparspåret. Även om det är två plusgrader och duggregn. Och att känna att kraften räcker till i uppförsbackar också efter fyra kilometer, det är nästan en fröjd att få uppleva. Att få märka att kroppen känns lätt. Att jag har balans och kontroll. En glädje över den kropp som Gud har gett mig, även om den har några år på nacken, vilket sätter sina spår. Men den fungerar. Och den fysiska aktiviteten påverkar både det mentala och det andliga. Det andliga får sin kick redan i det att jag andas luften, känner kroppens ansträngning, känner luft och regn mot min kind, känner svetten rinna, alltså totalt sett känslan av ATT JAG LEVER. Då fylls jag av tacksamhet mot Gud. Över allt som Gud ger mig, har gett mig och kommer att ge mig. Mitt sinne letar efter bibelord om löpning, och jag får till mig berättelsen om kapplöpningen till den tomma graven, den som Johannes vann. Ett lopp mot den levande Jesus. Så kan jag känna. Att jag för varje steg närmar mig just honom. Eller märker jag bara att han ju springer vid min sida? Märker jag hans närvaro, han som är själva livet?
No comments:
Post a Comment