Så är den tillbaks. Huvudvärken. Inte som den regelbundet var före 1 september, dagen då jag helt plötsligt kom igång med min träning, men ändå. Den är tillbaks så pass att jag vissa dagar bara med största möda kan fixa mina arbetsuppgifter efter att ha intagit två Relpax, en tablett som innehåller eletriptan. Idag gick för övrigt inte ens det, att fixa arbetsuppgifterna. Trött och frånvarande plitar jag ner dessa rader från sängen. Huvudvärken är borta, ja, men jag är så oändligt trött att jag inte ens förmår mig att sova. Jag hade antagligen, med mycket stort besvär, kunnat genomföra några av mina arbetsuppgifter idag. Med hjälp av tabletterna kan jag ibland fungera som med autopilot. Både prata, le, visa medkänsla. Det är vetskapen om att jag har klarat ut liknande situationer tidigare som får mig att då orka. Kunna vila och fungera i sammanhanget. Så pass, att jag efteråt inte alls nödvändigtvis är fullständigt slut, utan tvärtom känner mig piggare än jag gjorde innan. Fast ändå med en sorg. Eftersom jag själv inte alltid känner mig helt närvarande då jag är påverkad av mina tabletter. Något som märkligt nog inte alltid tycks märkas av andra.
Huvudvärken är ändå betydligt mindre frekvent än tidigare. Det bara bekräftar det som jag alltid trott, att min migrän till stor del är stresspåverkad, och att löpningen (och även den lilla styrketräning jag ägnar mig åt) påverkar mina stressnivåer ganska mycket. Lägre nivåer av Kortisol antar jag, och högre nivåer av dopamin, om man kemiskt vill försöka förstå vad som egentligen händer. Och om det nu är så, måste jag ändå ställa mig frågan om varför jag inte märkt detta så här tydligt tidigare i mitt liv. Var det så enkelt? Om en högre nivå på den fysiska aktiviteten minskar huvudvärk, hur har det kunnat gå så spårlöst förbi mig? För det har det gjort. Då har jag haft migrän i 36 år (förmodligen längre) och sedan 23 års ålder huvudvärk mellan 1-5 gånger/vecka.
För ett och halvt år sedan hade jag huvudvärk dagligen, hur jag än bar mig åt kom jag inte ur den onda spiral jag hamnat i, en spiral där säkerligen huvudvärkstabletterna i sig själva triggade ny huvudvärk. Det resulterade i att jag fick remiss till Linköping där jag sedan dess fått behandlingar med Botoxinjektioner. Var tolfte vecka träffar jag dr Yumin Link. Behandlingen går på sju minuter. Resan fram och tillbaks tar 6 timmar (fast jag hinner ju alltid med lunch med Hilma också). Genom den behandlingen lyckades jag bryta den dagliga huvudvärken. Ytterligare en oerhört positiv följd av botoxinjektionerna var att mitt illamående vid migrän nästan helt upphörde. Likväl hade jag mycket huvudvärk. 15 Relpax/månad och utöver det en mängd receptfria tabletter. Tabletter som jag ibland säkert tagit utan att ha så värst kraftig huvudvärk. Utan snarare en känsla av att den var på väg. Den känslan kan ibland vara minst lika jobbig (jag överdriver inte, bara lite, lite) som själva huvudvärken i sig. Huvudvärken är fysisk, reell. Känslan innan huvudvärken är mer mental och nedbrytande, svår att värja sig mot. Den tar udden av glädje, av nyfikenhet, av entusiasm, av positiv energi, av själva meningen, av framåtriktande och av längtan. I dess ställe inträder snarstuckenhet, kalla känslor, hårdhet, stress och uppgivenhet. Värme och ljus byts mot kyla och mörker, typ. Huvudvärk innebär för mig att jag inte riktigt har tillgång till hela mitt register. Vissa dörrar inom mig stängs. När de dörrarna stängs, stängs också den glada förmågan att vara social. Jag blir innesluten i mig själv. Jag tror det är därför jag och många andra som är drabbade av värk av olika slag kan fyllas med en slags oroskänslor redan innan värken brutit ut. Hela skeendet påverkar så mycket, så negativt. Om detta finns mer att säga.
Sedan 1 september har jag halverat min konsumtion av Relpax, min migränmedicin. Min konsumtion av receptfria läkemedel har minskat med 88 %. Antagligen är det en kombination av löpning (just nu ca 5 ggr/vecka, minst 30 min/gång), styrketräning och botoxbehandlingen. Men det är uppenbart att en högre träningsmängd än vad jag utsatt mig för sedan jag spelade fotboll med Björnhults IF fram till 1981, typ, har haft häpnadsväckande hög påverkan och inverkan på mitt mående. Och jag återkommer till frågan - var det så enkelt? Att det fysiska, pulshöjande saknades i mitt liv? Ja, tänker du, det står det ju om i varenda tidning. Hm, tänker jag, och ska återkomma i ärendet. Och är under tiden oändligt, oändligt tacksam. Över livets vägar. Vilket jag nog alltid varit iofs. Ett litet äventyr är det allt.
No comments:
Post a Comment