Askonsdag

Kom ihåg, o människa, att du är stoft och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium.

Vilken hisnande paradox som man får uttalad över sig då korset av aska tecknas på pannan i askonsdagens mässa. Människan tilltalad som en kung, en drottning, som någon att högakta och respektera, ja, ett gudaväsen. Och sedan, därefter, kom ihåg att du är stoft. Aska. Jord. Förgänglig. Ingenting. Är det underligt att människan är svårfångad till sitt väsen! Hon är en paradox. Det ljuvligaste och mest underbara. Och samtidigt, i eller av sig själv, ingenting. Nada. Hon är en virtuos, en speleman som dansar fram, som strör rosor och glädje längs vägen. Och samtidigt strör hon intet. Tomhet. Fåfänglighet, svek, lidande och död. Hon kan ge det mest fantastiska till alla, men samtidigt ta ifrån alla meningen med hela tillvaron. Hon är en paradox. Ja, vi är stora, med närmast gudomliga förmågor. Men när vi behåller dessa för oss själva blir vi små. Det som människan har fått får hon inte behålla för egen del. Det måste ges. Annars går du, o människa, till att bli en o-människa, en ickemänniska.

Omvänd dig och tro evangelium. Att den som är värd att upphöjas vill komma oss till mötes. Ge av sig själv. Kärlek. Genom att ta emot fylls vårt stoff med liv. Som aldrig ska dö.