En dag ska jag dö - några tankar

I fantastiskt sensommarväder traskar jag strax bakom kistbärarna på kyrkogården. En dag som gjord för jordbegravning, tänker jag (så kanske bara galna präster kan tänka). Så dyker tanken upp: en dag ska jag dö. Inte första gången jag tänkt så, men ändå. På vandringen mot en grav hinner man tänka en del. Tanken är inte upplyftande. Att tänka den konkret ger mig en klump i magen. Inte vill jag dö. Jag vill leva. Jag har visserligen inget alls emot att min kropp, när tiden är inne, sänks ner i en grav på kyrkogården. Då har den gjort sitt. Ibland har jag tyckt om den, ibland har den varit lite motsträvig, min har den varit i alla fall. Fast när själen tas ifrån den, låt den få vila i frid och bli en del av det kretslopp den kommit ifrån. Tack kroppen, för att du stod ut med mig, kan jag väl säga redan idag. Du var min och jag var din. Låt oss ses i en annan värld! Men, som sagt, dö vill jag inte.

Är det vettigt, hinner jag fundera vidare att göra bokslut över sitt liv? Varför i så fall och på vilket sätt? Ska jag stanna upp och fundera över vad jag kunde gjort annorlunda? Eller stanna upp och ta till mig det jag bidragit med? Fast egentligen har jag så väldigt liten överblick över konsekvenserna av mitt liv. Och att fundera över vad jag kunde gjort annorlunda; blir det inte lätt ett dömande? Ett dömande över något där jag inte har en aning om hur alternativet hade blivit. Hinner jag tänka när vi viker av och går den sista gången fram mot graven mellan tallarna, och bärarna går så kvickt att de anhöriga blir på efterkälken. Alternativen fick jag ju aldrig veta. Visst finns det saker jag kan ångra, kanske bör ångra. Men på det stora hela kan jag ju bara se vad som blev, aldrig vad som inte blev. Jag vill nog akta mig för domen. Både över mig själv och över andra. Det enda jag verkligen vet är väl ungefär vad som är just nu. Vart alla val – goda och dåliga har lett mig. Utifrån det får jag försöka göra val och bestämma riktning just nu. Be om ledning. Lyssna på mitt inre och reflektera över det. I det gamla får jag be om förlåtelse för de gånger jag gjort orätt, men också vända mig mot honom själv förlåter. Fel kan det bli, men ännu mer fel om vi inte försöker gå vidare. Funderar jag, samtidigt som bärarna mödosamt placerar kistan med den avlidne på de tunna reglar som lagts över graven. Minsann om inte solen tittar fram! Märker de anhöriga detta? Nå, är jag rädd för bokslutet? Nej, jag tror inte det. Inte mer rädd än vad jag varit att leva. Men jag tror på att öva sig i barmhärtighet mot sig själv och i samtal med Gud. De val jag gjorde, det jag sa eller visade, gjorde jag vid ett visst tillfälle då jag kanske uppfattade det som det riktiga. Kanske med förhoppning om att det skulle leda till något gott. Senare kan det visa sig att det blev tokigt. Men då gäller väl ändå att jag försöker vara barmhärtig mot mig själv? Inte genom att säga att det inte var så farligt – vad det nu än kan handla om – utan erkänna felet, be Gud om förlåtelse (och kanske någon annan också) och börja om på nytt. På nytt utifrån där jag är idag.

Långsamt sänks kistan ner i graven och klockklangen över kyrkogården, Qvarnaslät och Västeräng tonar ut. Jag böjer huvudet mot marken. För att hedra den döde? Ja, jag vet inte riktigt. Det är dock en människa, skapad till Gud avbild, som får sin viloplats några steg framför mig. En dag är det jag. Av jord har jag kommit och ska åter bli. Jag hinner ändå tänka, samtidigt som jag nickar åt de anhöriga att det är tid för farväl, att jag faktiskt är rätt tacksam över det liv Gud ger mig. Även om det ibland är lite komplicerat.