Livet är som en trasmatta

Livet är som en trasmatta. Orden är fritt efter Birgit Holmér, en pelare och trotjänare i Nybro församling som idag fick sin sista vila på Nybro skogskyrkogård. Här på jorden ser vi bara trasmattan underifrån. Vi ser en massa trådar i olika färger som ibland inte verkar skapa något sammanhang överhuvudtaget. Det ser bara trassligt ut. En oreda. Men en dag ska vi se trasmattan från ovansidan. Och då kommer det att framträda det vackraste av mönster där också de mörka fälten kommer att ha sin plats. Där, ovanifrån, syns sammanhanget och meningen. Mitt eget liv, vävt av Skaparen själv. Han gör trasmattan hel. Tack, Gud för Birgit som lärde mig något av tacksamhetens svåra konst.

Livs-förklaring

Kristi förklarings dag

Helt plötsligt sken solen. Hela tiden hade den funnits vid min sida och jag inget vetat, inget förstått. Många mil och år med Jesus, men ändå så ofta utan honom. Såg jag för mycket på mig själv? För mycket tunnelseende där bara en del av Jesus fick plats? Märkte jag inte hur hela jag var belyst av honom? Att han som solen, ja, mer än solen, trängde in genom mina tillslutna dörrar och fönster. Och så den dag jag trött öppnar min dörr: - ”Hej, Jesus…” Ett brusande liv: Solen, ljuset – för starkt! Dör jag? Nej, amen, HAN GÖR ATT JAG LEVER!

Fotnot. Fann denna i gammalt förberedelsemateriel inför Kristi förklarings dag. Vem som är författare vet jag inte. Kan vara jag själv.

Semester

Jag har för ambition att skiva eller dikta några gånger i veckan. Nu har jag dock semester och märker att tiden går till annat än knåpande med ord. Något inlägg lär det väl bli. Ha en skön sommar!

Midsommaraftonens gåta (Sommartomten)

Midsommaraftonens gåta

Midsommaraftonens kväll är blöt

Dropparna forsa och rinna

Blomdoften sänker sig ljuv och söt

Snart närmar sig gryningstimma

Tomten brydd över ängen ser ut

Kvar sitter midsommarkransen

Alla försvunnit, de som förut

Dansat den märkliga dansen

Husfolket gick på så underligt sätt

På sin väg till stången

Tycktes som flugit sin kos allt vett

Re’n före musiken och sången

Borta var båd sans och modlöshet

Rosiga kinderna tycktes

Sinnen blev redo för munterhet

Allt i glädje medrycktes

Sen så dags för den underlighet

Som rynkar vår tomtes panna

En gåta på vilken han svaret ej vet

Han kvar i förvirringen stanna

Kring stången klädd de samlas i ring

De dansar och visor sjunga

Att stegen blir fel gör visst alls ingenting

Svårt i mun hålla rätt sin tunga

Dock hörs så plötsligt ett kraftfullt koack

Och husfolket börjar då hoppa

Tomten utbrister ett skrämslat Ack

Ty detta måste han stoppa

Men kvar han stannar som i trance

Medan lätt regn börjar att falla

Aldrig han sett en så märkelig dans

Där husfolket hoppar och tralla

Midsommarlugnet sen lägrar sig

Kvar endast blomsterstången

Skrål hörs från folket längs hemåtstig

Här är gudagott lyder visst sången

Allt är stilla i midsommarnatt

Dimma från marken sig höja

Lugnet bryts endast av lyckliga skratt

Husfolket glada och nöjda

Tomten släpper då tankens Ack

Varför husfolket grodan tycks hylla

Och hoppande sjunga Koack, koack, koack

runt klädd stång på gräsbeväxt mylla

Midsommaraftonens kväll är blöt

Droppar i struparna rinna

Blomdoften sänker sig ljuv och söt

I ljusnande gryningstimma

Vad allt betyder. Del III. Språnget

Nu hörs då rösten inombords som ropar ut: ”Släpp taget!

Bara med dig själv som insats kan du vinna detta slaget.”

Och vinden viskar, vad har du att förlora?

Fågelns vinge ska dig bära om du vågar detta draget.

Så: dansa stjärnor, dansa sol, jag ämnar bli en speleman!

Och gripa felan, sparka porten upp, den gyllene jag fann

mot äventyr och mot gudomlighet,

ur smärtan som mitt hjärta bar en möjlighet jag vann.

Måhända blind, förförd av förhoppningens berusning,

ej tid att tänka, far hän du klokhets stilla susning.

Ty hopp och kärlek lockar inga fega,

det krävs mod att framåt gå mot livets obekanta ljusning.

Hur ljuvligt att då märka – det gråa fylls av färger!

Vardag och melankoli sig nu mot sin dödsstöt värjer.

För över allting strålar fram ett skimmer –

och hjärtat delar allt med alla av vad det härbärger.

Jag ser Jesus springa med sitt långa hår

Jag ser Jesus springa med sitt långa hår

med vinden virvlande bland lockarna

med armarna utsträckta och som ett propellerplan

brummande med läpparna och med leende

rynkor runt ögonen

Och jag ser hur hela marken rytmiskt dansar under hans fötter,

hur träden stampar takten och ivrigt headbangar

med sina ståtliga kronor,

hur hjortarna skuttar och gör highfive med örnarna,

hundrafemtio meter upp i luften

Och bakom Jesus, med händerna i fast grepp

kring hans bönemantel, den förklarat vitstrålande,

springer alla barnen, alla de som grät tills

tårarna till sist sinade, när allt var smärta,

bara tomhet, tomhet och tomhet kvar.

Alla brummar de med sina läppar –

Brrruuuummm, brrrruuummmm,

med drillande rrrrr och hummande mmmm,

med armarna sträckta rakt ut som på

Gamla propellerplan

Och jag hör skratten fylla luften när apostlarna

fångar barnen och lyfter dem högt,

snurrande dem i glädjens rus

och allt blir bara ljus och ljus och ljus

tills allt mörker brunnit upp

Allt medan Jesus springer med vinden lekande i lockarna

i hans hår och hans leende ögon fyller allt

så glädjen rinner över och barnen måste sättas ner

eftersom de får hicka av allt skrattande…

Och Jesus sätter sig ner hos dem

Och jag ser alla barnen, med rosiga kinder

och ett sinne som bara är lycka,

luta sig mot Jesus och somna, lyssnande till det lilla

brummandet han fortfarande har kvar

på läpparna.

Så sover allt. Barnen hos Jesus med apostlarnas

mantlar svepta omkring sig.

Och i trädens kronor sover de utmattade hjortarna

och därunder alla de som ännu inte

vågat tro att leken med barnen är till

också för dem. Dansen med vinden i håret tillsammans med Jesus

och allt det svåra blir glömt.

När alla barnen sover ser jag Jesus sitta och

berätta historier med de som älskar kvickheter,

vitsar och fnitter som aldrig vill ta slut.

Allt fyllt av glädje.

Bara glädje. Och

Kärlek.

Vad allt betyder, del II. Modet.

Mörk blir stigen nu utbreder sig tristessen.

Livet! Vad? Jag förstår nog inte alls själva finessen!

Oro, fly! Plåga ej mitt inre,

visa mig vägen fram mot ljuva frids-adressen.

Men, ärligt, vad är alls egentligen alternativet?

Att inte välja blir att inte våga leva själva livet?

Avfärda var ny möjlighet och chans,

och själv i förväg ha sitt dagboksmanus färdigskrivet?

Levs livet mest när på okänd stig jag träder?

När modet smyckar sig, sakta trär på sig nya kläder?

Och gör sig berett att välja och besluta,

sen vågar gå trots det kan vänta både regn och stormigt väder?

Blir det då så att före var ny väg är valet mitt,

besluten tagna innan jag knappt kunnat ta en titt,

tagna blott på känslor och en tro

att detta är min väg mot nytt kapitels livsavsnitt?

140603

Vad allt betyder, del I. Sorgen.

Vad allting nu betyder, del I

Ibland så undrar jag vad allting nu betyder

Det blir så många floskler och så några plattityder

Fast det under många skratt och mycket lycka

I många bröst finns en själ som tyngs, blöder och lider

Alltför ofta blir det så att lyckan den brister

Vi sätter tro och hopp till något som vi mister

Det som en gång var så ljust och vackert

Skakar sedan om så både själ och hjärta rister

Så en vandring framåt fylld av brustna illusioner

Då spelemannens gånglåt går i mollens smärtotoner

Vinden slutar blåsa, kvav blir kvällen

Vånda och förvirring fyller själens regioner

Mitt längtans hav

Om en upplevelse av Gud (Kristus)
Jag tror inte att jag letat -
jag visste inte att du fanns,
fast jag nog innerst inne vetat
att det fanns mer liv någonstans:
i en källa, dold, långt djupt inom mig,
som bara tillhörde dig,
som utan dina ord och din närhet
aldrig kunnat öppnas inom mig.

Du har öppnat upp en dörr inom mig,
en ström av liv går från hjärta till hjärta.
Du har öppnat upp en dörr inom mig,
mot en plats jag inte visste fanns,
mitt längtans hav.

Så kom den stunden, när jag kände,
att livet var så mycket mer.
Alla perspektiven vände,
det är bara här och nu som jag ser.
Ett nytt liv inom mig sjuder
en glädje över varje dag,
det är som kärleksklockor ljuder
på nytt vid varje andetag. För

du har öppnat upp en dörr inom mig,
en ström av liv går från hjärta till hjärta.
Du har öppnat upp en dörr inom mig,
mot en plats jag inte visste fanns,
mitt längtans hav.

Aldrig har nån gett sån glädje.
Aldrig har nån rört vid mig som du.

Du har öppnat upp en dörr ...

Två verser och en refräng i popstil, typ,beskriver ett genomgripande gudsmöte. Nedskrivet omkr 2007, händelsen skedde några årtionden dessförinnan. I efterhand känns dessa rader som vilken dansbandstext som helst, fast även de kan ju ha en del djup, förstås ;-) ;-)

Det porlande

Ordet ”porla” är ett vackert ord, tycker jag. Kanske för att det går att förknippa med liv på så många sätt. Porlandet från vårbäckar. Porlandet i hängrännor. Vissa har ju ett porlande skratt, som liksom bara rinner fram. Vissas sätt att formulera sig är porlande. Och det finns musikstycken som också är porlande, ton efter ton, stämma som läggs till stämma, först försiktigt, sedan kanske glatt, livfullt och sprudlande. Alltid dynamiskt, fast ändå inte pompöst eller bombastiskt. Det porlande, både bäcken, skratten, orden och musiken, blir något som är angeläget, som är svårt att värja sig mot, som man bara vill ha mer av, det där som man inte vill ska ta slut, som gör att man för en stund är någon helt annanstans.

Egentligen finns det väl inget som är viktigt eller värdefullt som inte på något sätt har något angeläget i sig. Någon kanske har ett bättre ord än angeläget, just nu hittar jag inget bättre. Urgent på engelska. Det som är angeläget har ett budskap, ett ärende, en hälsning till mig. Det som inte är angeläget är bara en konstruktion utan djup, utan nerv, utan liv. Jo, jag vet att ordet angeläget ibland kan kännas negativt, ändå tycker jag ordet beskriver något viktigt. En bok som inte är angelägen kommer aldrig att gripa tag i mig. En låt eller ett musikstycke som inte i text, harmoni eller vacker sång känns angelägen blir tråkig och tom. Ett kyrkorum eller en mässa som inte bär på ett angeläget budskap till mig och de omkring mig, kommer inte att väcka eller fördjupa min gudsrelation. Lite svårare blir det kanske med människan. En människa som inte är angelägen kan ju till sist ändå visa sig bära på skatter som får en avgörande betydelse för hela mitt liv. Medan en människa som känns för angelägen ofta kan upplevas påträngande och besvärande. Hur beskriver man det angelägna hos människan, det som är som bäcken, det stilla porlande som bär på livet självt? Och vad är det som gör att vi märker detta angelägna, detta liv, denna nerv hos vissa men inte hos andra? Och som gör att vi vill och vågar visa vår egen angelägenhet för några men inte för alla?

Det angelägna är på något sätt släkt med kärleken. Den porlande bäcken väcker längtan efter kärlek och väcker liv i vår inre porlande kärlekskälla så den sjunger. Liksom den goda boken kan göra det, och i ännu högre grad musik som lyfter oss in i himmelska sfärer, eller det sjungna ordet. Det lågmälda samtalet med vänner en alldeles för sen natt. Ord och beröring från den eller de vi älskar, när det angelägna blir så starkt att vi närmast fylls helt. Den vackraste sommarkvällen. Mötet med Gud i bikten. Kalkens beröring mot mina läppar i gemenskap med andra som söker den Gud som kallar oss vänner.

Kanske Gud är en porlande Gud. Som vill hjälpa mig att upptäcka det gudomliga porlande som finns dolt i allt skapat. Men allra starkast inom oss människor. Sökande, längtande och törstande. Angeläget.

En drilluppvisning kan vara ett porlande i skönhet och glädje :-)

Idag lever jag

Tack till Jesus (nedskrivet en februaridag)

Idag lever jag.

Igår levde jag också, men jag förblir inte

vid liv av minnen.
Morgondagen vet jag inget om.

Idag lever jag.

Idag vill jag vara tacksam över livet.

Idag kommer livet till mig.

Jag behöver inte jaga efter det.

Jag vill vara tacksam mot Gud.

Gud ger mig plats och tid och sammanhang.

Att leva.

Varför just jag?

Varför får jag se solen gå upp idag?

Se himlen färgas rosa.

Än en gång se miljarder diamanter

glimma i de frostbeklädda träden.

Än en gång bli betagen över skönheten.

Även i det frusna.

Idag lever jag.

Idag nås mina öron av din röst.

Som tusen gånger tidigare, men då var det inte idag.

Idag ser mina ögon välbekanta vyer.

Ser ditt ansikte och andra

välbekanta ansikten, men också

obekanta ansikten.

Gud ger mig detta idag.

Idag lever jag.

Måste jag ta tillvara på tillfället?

Eller är det så att tillfället, dagen idag,

tar tillvara på mig?

”Se, där är den skapade,

människan från igår,

låt oss ge oss till honom,

ta tillvara på honom,

rulla ut livets röda matta

framför hans fötter.”

Både solen och stjärnorna dansade.

Andromedagalaxen pulserade.

När, i mitt första andetag idag,

Livets röda matta rullades ut.

I varje andetag idag,

rullas Livets röda matta ut.

Bara att gå.

Följa riktningen.

Möter jag sorg? Glädje? Kärlek? Hat? Vrede? Medgång? Svårigheter?

Ja.

Mina fötter får trampa tryggt.

Livet tar tillvara på mig.

Idag lever jag.

Idag får jag gå, sitta, stå, ligga eller snurra runt i piruett.

För att jag är till.

Min älskades kärlek –

Guds kärlek.

Jag lever. Idag. Tack.

Bräckligt hjärta

Hopp

Det hjärta ska bli öppnat som är låst och slutet

Som märkt och trasigt blivit av det som är förflutet

Det kan dock icke öppnas hursomhelst, det faller då isär

Endast handen som blev sargad dess räddning är

Tackpekoral till en trilskande dator

Attan, tusan, min dator haver pajat

Jag på den bliver alldeles sné

Att göra backup jag ej heller fordom hajat

Jag måste sätta på Duruflé

Må musiken förmå att skingra mina tankar

På de foton som nu strax i cyberspace dör

Nu väcks min vrede – jag på datorhöljet bankar

Och, häpp! Vad är det då mitt öra hör?

Jo, samman med den franske en stilla susning,

Helt lugnt som en pråm på Donaus flod

En hårddisk susar – jag gläds till berusning

Ty våldet gjorde saken för mig god?!

HURRA OCH SKÅL!

140423