Vad allt betyder, del II. Modet.

Mörk blir stigen nu utbreder sig tristessen.

Livet! Vad? Jag förstår nog inte alls själva finessen!

Oro, fly! Plåga ej mitt inre,

visa mig vägen fram mot ljuva frids-adressen.

Men, ärligt, vad är alls egentligen alternativet?

Att inte välja blir att inte våga leva själva livet?

Avfärda var ny möjlighet och chans,

och själv i förväg ha sitt dagboksmanus färdigskrivet?

Levs livet mest när på okänd stig jag träder?

När modet smyckar sig, sakta trär på sig nya kläder?

Och gör sig berett att välja och besluta,

sen vågar gå trots det kan vänta både regn och stormigt väder?

Blir det då så att före var ny väg är valet mitt,

besluten tagna innan jag knappt kunnat ta en titt,

tagna blott på känslor och en tro

att detta är min väg mot nytt kapitels livsavsnitt?

140603