Nu hörs då rösten inombords som ropar ut: ”Släpp taget!
Bara med dig själv som insats kan du vinna detta slaget.”
Och vinden viskar, vad har du att förlora?
Fågelns vinge ska dig bära om du vågar detta draget.
Så: dansa stjärnor, dansa sol, jag ämnar bli en speleman!
Och gripa felan, sparka porten upp, den gyllene jag fann
mot äventyr och mot gudomlighet,
ur smärtan som mitt hjärta bar en möjlighet jag vann.
Måhända blind, förförd av förhoppningens berusning,
ej tid att tänka, far hän du klokhets stilla susning.
Ty hopp och kärlek lockar inga fega,
det krävs mod att framåt gå mot livets obekanta ljusning.
Hur ljuvligt att då märka – det gråa fylls av färger!
Vardag och melankoli sig nu mot sin dödsstöt värjer.
För över allting strålar fram ett skimmer –
och hjärtat delar allt med alla av vad det härbärger.
No comments:
Post a Comment