Det porlande

Ordet ”porla” är ett vackert ord, tycker jag. Kanske för att det går att förknippa med liv på så många sätt. Porlandet från vårbäckar. Porlandet i hängrännor. Vissa har ju ett porlande skratt, som liksom bara rinner fram. Vissas sätt att formulera sig är porlande. Och det finns musikstycken som också är porlande, ton efter ton, stämma som läggs till stämma, först försiktigt, sedan kanske glatt, livfullt och sprudlande. Alltid dynamiskt, fast ändå inte pompöst eller bombastiskt. Det porlande, både bäcken, skratten, orden och musiken, blir något som är angeläget, som är svårt att värja sig mot, som man bara vill ha mer av, det där som man inte vill ska ta slut, som gör att man för en stund är någon helt annanstans.

Egentligen finns det väl inget som är viktigt eller värdefullt som inte på något sätt har något angeläget i sig. Någon kanske har ett bättre ord än angeläget, just nu hittar jag inget bättre. Urgent på engelska. Det som är angeläget har ett budskap, ett ärende, en hälsning till mig. Det som inte är angeläget är bara en konstruktion utan djup, utan nerv, utan liv. Jo, jag vet att ordet angeläget ibland kan kännas negativt, ändå tycker jag ordet beskriver något viktigt. En bok som inte är angelägen kommer aldrig att gripa tag i mig. En låt eller ett musikstycke som inte i text, harmoni eller vacker sång känns angelägen blir tråkig och tom. Ett kyrkorum eller en mässa som inte bär på ett angeläget budskap till mig och de omkring mig, kommer inte att väcka eller fördjupa min gudsrelation. Lite svårare blir det kanske med människan. En människa som inte är angelägen kan ju till sist ändå visa sig bära på skatter som får en avgörande betydelse för hela mitt liv. Medan en människa som känns för angelägen ofta kan upplevas påträngande och besvärande. Hur beskriver man det angelägna hos människan, det som är som bäcken, det stilla porlande som bär på livet självt? Och vad är det som gör att vi märker detta angelägna, detta liv, denna nerv hos vissa men inte hos andra? Och som gör att vi vill och vågar visa vår egen angelägenhet för några men inte för alla?

Det angelägna är på något sätt släkt med kärleken. Den porlande bäcken väcker längtan efter kärlek och väcker liv i vår inre porlande kärlekskälla så den sjunger. Liksom den goda boken kan göra det, och i ännu högre grad musik som lyfter oss in i himmelska sfärer, eller det sjungna ordet. Det lågmälda samtalet med vänner en alldeles för sen natt. Ord och beröring från den eller de vi älskar, när det angelägna blir så starkt att vi närmast fylls helt. Den vackraste sommarkvällen. Mötet med Gud i bikten. Kalkens beröring mot mina läppar i gemenskap med andra som söker den Gud som kallar oss vänner.

Kanske Gud är en porlande Gud. Som vill hjälpa mig att upptäcka det gudomliga porlande som finns dolt i allt skapat. Men allra starkast inom oss människor. Sökande, längtande och törstande. Angeläget.

En drilluppvisning kan vara ett porlande i skönhet och glädje :-)