Örsjösjön runt. Några bilder

Det var så mycket liv idag i naturen att man blev vimmelkantig. Och mer lär det väl bli närmaste veckorna. Trots avsaknad av sol var det en ljuvlig vårdag, som gjord för en promenad Örsjösjön runt, trots att jag dras med en rejäl förkylning. Här är några bilder.

En skojig knopp av något slag. Brakved? Svårfotad med mitt amatörobjektiv.

Hängen.

Knoppar som är på väg att brista. Osäker på trädslag. Al?

Solnedgång 14 april i Paradiset

Att släppa taget II Genom död till liv

Det som hindrar mig från att släppa taget, handlar det om en oro, en osäkerhet, en rädsla för att mista kontrollen? Vad innebär då det? Handlar det ytterst om döden? Aldrig tappar jag väl kontrollen så som då jag dör? Ok, det kanske handlar om döden, men det känns lite nedslående. Och Jesus går ju inte omkring och säger ”Kom ihåg att du är dödlig”, så som vissa klosterordnar gör. Samtidigt, rädslan inför att hoppa bungyjump, har inte det med döden att göra? Många utmaningar som vi ger oss in på, nog har de ytterst med döden att göra? Med det faktum att jag inte till hundra procent vet om jag ska överleva. Och om jag överlever mitt bungyjump, då trippar jag på något sätt lite lättare genom livet. Ett tag. Kan hålla bekymmer på avstånd. För visst är det så att utmaningar som jag går igenom där döden smeker mig över ansiktet de gör något med mig. I längden något positivt, där jag mer börjar uppskatta livets ”småsaker”. Jesus leder in oss på tankar om döden redan när det handlar om tron på honom själv. Så, om tro har med död att göra, så har tro också att göra med att släppa taget. Tron i sig är att släppa – om så bara en aning – på taget.

Jag kan alltså inte ärligt tro om jag inte också släpper taget. Tron är alltså en vandring från det jag brukar räkna som min trygghet, ut mot det otrygga. För att lära mig att tron bär även där. På det sättet är tro det vi brukar kalla tillit. Vad trons övning i förlängningen handlar om är att det enda jag behöver, det är Gud själv. Gud är den ende som jag kan lita på finns kvar också när allt annat rasar ihop. När det går upp för mig kommer jag lättare att kunna släppa taget om det i livet som bara dränerar mig på energi. Hur värdefullt jag än tror att det är. Men det är också så, att jag då kommer att uppskatta saker som jag tidigare inte såg.

Jag gillar egentligen inte att prata om energi. Jag tycker ordet liv är så mycket bättre. Irenaeus av Lyon, biskopen på 140-talet, pratar om att Guds längtan är den fullt ut levande människan. Jag hörde om det för över tjugo år sedan och påminner mig om det ibland. Och funderar, är inte detta att släppa taget, just att bli mer levande? Fast det finns en liten komplikation. Med att släppa taget, menar jag. Ansvarsfrågan. Jag måste väl fundera vidare över den. Alltså, om jag har en bil har jag ansvar för att sköta den med allt vad det innebär. Att släppa taget kan inte betyda att jag bara glatt sätter mig i bilen varje morgon och tror att den rullar av sig själv i evigheters evighet. Det är ansvarslöst. Fast blir det inte så då, att ju mindre jag äger, desto mindre måste jag göra mig fri ifrån? Släppa taget ifrån? Är ägandet i sig ett problem? Kanske. Fast samtidigt, att ta ansvar kan ju låta betungande, men det betyder också att jag har ett förtroende att förvalta, att hålla något i bra skick. Det kan skapa liv inom mig när jag övar upp in förmåga och mina talanger. Och då blir plötsligt detta att släppa taget ytterligare något annat.

Att släppa taget är tydligen också att förstå att allt i livet är en gåva. Själva livet är en gåva. Mina vänner, min familj, mitt sammanhang. Gatorna, skogarna, stränderna och sjöarna. Gåvor att förvalta. Som inte ska få makt över mig, för då blir jag ju bunden och ofri. När jag anar att det jag har är gåvor, givna till mig, finns chansen att livets meningsfullhet ökar. Jag är någon i ett sammanhang. Ett sammanhang som jag inte har full överblick över, men där vägen till livet (som ju egentligen är tron) inte är en prestation utan att ta emot. Inte ett fasthållande, där den som samlar och äger mest när döden kommer har vunnit, utan det handlar om modet att släppa. Då ska jag inte stå där lottlös. Utan fyllas av mer liv.

Den som förlorar sitt liv ska vinna det, säger Jesus. Det är kanske det som det snåriga och dunkla tänkandet ovan vill försöka kasta lite ljus över.

Att släppa taget

Två träd, Årsvik, Öland

Vi kom att tala om att släppa taget. Att Jesus nog ibland utmanar de som han möter att våga göra det. Men vad betyder det egentligen? Vad sker när vi släpper taget? Vad är det vi behöver släppa? Varför är det så viktigt? Jag behöver fundera mer på detta, tror jag.


Det finns förstås olika former av fasthållande, det som vi håller fast vid. Menar Jesus att allt fasthållande är till nackdel för oss? Först tänker jag, att så kan det naturligtvis inte vara. Att hålla fast vid löften och överenskommelser, vid dygder, vid ideal och liknande borde väl vara ett gott fasthållande. Att inte svika. Att inte ljuga. Att inte leva med dubbelmoral. Jo, säkert något gott. Men det slår mig att även ett fasthållande vid detta goda kan leda in i en form av fångenskap. Att hålla fast, det är något som jag gör som kan vara både gott och ont. Att vara fasthållen däremot är nästan alltid (eller alltid?) något negativt. Att vara fasthållen betyder att inte vara fri, framförallt inte vara fri till att leva efter kungsbudet om kärleken till Gud, min nästa och mig själv.


Kan en dygd vara något negativt? Ja. Det är ibland bedrägligt svårt att avgöra av vilken anledning jag t ex ger en människa hjälp och stöd. För min egen skull eller för den andres. Det kan ju mycket väl vara så, att min hjälp hindrar den andre från att själv tvingas försöka, lära sig, växa och mogna. Curlingföräldrar är ett uttryck som dök upp för ett antal år sedan. Föräldrar som i överdrift ställer upp och lägger världen tillrätta för sina barn. Men detta kan även finnas vid andra tider i livet. För det är svårt att stå bredvid och se en medmänniska kanske falla och slå sig, men ibland är det nödvändigt för att hon själv ska finna den rätta styrka och balansen. Att låta andra bli beroende av vårt stöd och vår bärkraft är inte till hjälp. Inte i förlängningen. Dessa ord som ett försök för mig själv att konkretisera hur även dygder kan vara ett negativt fasthållande.


En utmanande liknelse av Jesus är berättelsen om att vi inte ska bekymra oss för morgondagen. Se på liljorna på marken och fåglarna i skyn, uppmanar han oss. För mig är det en bild av att släppa taget, släppa kontrollen. Blomman (och trädet) växer genom att dels sträcka sig mot solens ljus och värme, dels förankra sig i markens mylla och fyllas av vatten och näring. En mycket organisk bild. Blomman. Trädet. Korset. Som inte är på jakt åt något håll utan bara står och är.

Fri såsom fågeln...

Det svåraste att släppa taget om är antagligen det egna livet. Då kapas alla livlinor. Flyktvägarna skärs av. Utlämnad. Övergiven. Jag vill så gärna ha kontroll, vilket kan få mig att både vara försiktig i överkant - det är en sak – men också faktiskt att blunda för det som egentligen håller mig fången. Försiktigheten, rädslan för smärta och övergivenhet, kan göra att mitt synfält blir smalare och smalare så att jag inte tillåter mig att se rep som bör kapas, vägar som borde överges. Livsutrymmet krymper, spänningar och stress ökar i både ande, kropp och själ.


Handlar då till sist svårigheten med att släppa taget och att göra mig fri från det som binder mig, om rädsla? Och om smärta? En oro som är förbunden med att bryta med det som jag gjort till en del av mig själv, till mitt eget? Säkert. För många blir enda vägen att släppa taget, att smärtan att hålla fast (vid det gamla) blir starkare än rädslan för den smärta som kan uppstå om jag släpper taget. Som ett val mellan två onda ting. Där lösningen till sist blir ... överlåtelse. Att överlämna sig. Kasta sig ut. Ge upp, gripa modet att lämna sig till Gud. Ta emot.


Jag blir väl inte mycket klokare av det jag skrivit ovan. Att släppa. Att låta ske. Jo, jag kan inse att det förstås tar väldigt mycket energi att hålla fast, grabba tag och vilja ha kontroll över tillvaron. Ett fasthållande som leder till låsningar, stelhet, förkrympta livsmöjligheter, misstänksamhet, dömande av både mig själv och andra, kort sagt ett fasthållande som riskerar att göra mig till en liten lort, som hon sa Astrid Lindgren. Och om det är något som Gud inte skapat oss till så är det små lortar. Utan till sprudlande kärleksvarelser, eller åtminstone med längtan efter att bli sprudlande kärleksvarelser. Så, om fasthållandet begränsar kärleken och längtan och håller den fången, då finns väl ingen tid att förlora för att finna vägen för att befria den? Genom mod. Att våga. Och tro. Släppa taget.

Humlans flykt (den ville inte vara med på bild)

Löparfokus i 20 veckor

"Det är nästan så hälsotrenden blir en religion". Orden är mina egna. För 20 veckor sedan. Sagda i förbifarten, lite dåligt underbyggda, med tanke på allas gymande, alla järnmän, vasalopp och vätternrundor och dessutom alla tidningar och reportage om hälsa, hälsa och åter hälsa. Och vad jag nog egentligen tänkte på var hur hälsojagandet ofta blir livets stora fokus som tycks gå före allt annat. Till vilken nytta? Helt enkelt någon slags misstänksamhet mot att hälsojagande tenderar att gå till överdrift, skapa obalans i vad som är livets verkliga värde. Ett jagande, efter vad?

Jag vet inte om jag skulle uttrycka mig så idag, inte så generellt. Det är ju faktiskt sant att vi nog rör alldeles för lite på oss. Och forskningens belägg för att fysisk aktivitet både håller sjukdomar och åldrande på avstånd blir bara fler och fler. Sjukdomar, psykiska såväl som fysiska. Och att det finns stora vinster med att lite grann hålla koll på vad vi stoppar i oss visste vi väl redan tidigare. Socker, salt och fett i överdrivna mängder, sånt där som hjärnan älskar, är det förmodligen klokt att vara försiktig med. Så, balanserad kost och pulshöjande aktiviteter, det är bara positivt. Men någonstans gnager den där religiösa dimensionen kvar inom mig. Och dessutom parad med det där klassiska, att när ett intresse tar för stort utrymme i ens liv; finns då inte risken att jag missar andra väsentligheter? Eller ska frågan till och med ställas om det finns något jag flyr ifrån? Genom att ständigt fokusera på mitt stora intresse, det som ger mig tillfredsställelse, självförtroende och boost, så kan jag slippa ta itu med sådant som oroar, ger smärta, det som skapar obehag och rentav ångest. Kan då jagandet efter hälsa till kropp och själ också vara ett jagande efter det som kan dölja och mildra ett dåligt mående som egentligen borde hanteras på ett annat sätt?

Kanske, men inte självklart. Svar på sista frågan, alltså. När vi som människor hamnar i situationer som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera för att livet ska bli gott och behagligt, då ägnar vi oss förstås åt olika former av undanmanövrar. Vi kan kalla det flykt. I den meningen är det mesta en flykt. Semesterresan. Biofilmen. KFF-matchen. Retreaten på Berget i Rättvik. Därför - om det nu alls behövs något därför - att livet inte alltid är enkelt. Vi behöver ofta skapa olika former av perspektiv. Se från ovan. Få avstånd i tid - kanske rum - för att förstå, vad är det egentligen som har hänt? Vad berodde på mig? På andra? Är det ens meningsfullt att försöka rätta till och göra helt? Hur? I detta kan vi inte bara sitta själva i vår kammare och grubbla oss fram till lösningar, vi behöver verkligen söka efter de sammanhang som ger tydligare klarhet. Ett av dessa sammanhang är att röra på sig (det finns förstås flera).

Naturligtvis kan fysisk träning vara en flykt. Såsom det mesta kan vara en flykt. Men den fysiska träningen bär i så fall också det mycket goda med sig att det samtidigt ger mängder med positiva bieffekter för mig. Också på det mentala planet. Nej, träningen löser inte mina problem, dem kan jag inte fly ifrån. Men som fysisk varelse sätter vi mycket av våra känslor i kroppen. De stressande känslorna ger upphov till spänningar. Till obalanser i kroppens mineraler. Att ständigt gå och vara stressad, vad det nu än kan bero på, tär inte bara på sinnet, på psyket och det mentala, utan också på kroppen. På andning, hjärta och blodkärl. Då mår kroppen bra av att röra på sig. Mycket bra, till och med. Så pass att den kan ge hjälp att hantera de bekymmer som stressade oss. Vi kan få en ny tanke eller idé. Vi kan försonas med att det blev som det blev, eller åtminstone oroa oss betydligt mindre, både för det som varit och det som ska komma. Och mitt i detta märka att de nya krafter som kroppen bygger upp med hjälp av träningen också i någon mån förs över på det mentala planet. En något större vila. En vila i att vara människa. En tacksamhet. Gud har skapat oss som en enhet, en tre-enighet. Kropp, själ och ande. Behandlar vi vår kropp väl, både utmanar den och vårdar den, så är det i vart fall inte till nackdel för själen och anden. Förmodligen bara till fördel. För egen del inbillar jag mig att känslan av närvaro i livets olika situationer har stärkts av min nu 20 veckor långa träningsperiod. Närvaro: att jag är lite mindre på väg, lite, lite mer här och nu. Det som blir i morgon, det blir. Som det blir. I bästa fall riktigt bra. Och med Gud vid min sida.

En reva i molnen

Jag letade bland alla mina foton efter en bild som kunde likna det jag såg i morse vid Lillaverke, på väg till Gudstjänsten i Oskars kyrka. Plötsligt i sydost öppnas en tunn blodröd reva i det grå molntäcket, och som en explosion av eld letar sig en solstråle ner bland granarna. Jag bestämde mig för att stanna vid nästa backkrön, kanske ta ett foto, men revan i molnet hade då redan slutit sig igen. Endast en svag orange-rosa färgton återstod, isolerad mot horisonten. Då jag kom fram till kyrkan strax efter fanns inte tillstymmelse till färg – förutom grått – någonstans på himmelen. Och under hela återstoden av dagen visade sig bara olika nyanser av grått. Men den lilla revan följde mig i mitt sinne. Bortom det som kan tyckas jämngrått finns en explosion av färg och ljus. Och bara en reva behövs för att hela tillvaron ska upplevas förändrad. (Bilden är från ett annat tillfälle).

Knäckebrödspizza

Måste jag verkligen nödvändigtvis, för att travestera Per Morberg, baka och grädda mina egna knäckebröd om jag ska prova på att göra knäckebrödspizza, härtill inspirerad av mina arbetskamrater? Ja, tydligen. Jag vet inte om det är något fel på mig, när det finns smaskiga knäckebröd från Leksand, Wasa, Solmarka gård och andra att smidigt köpa in. Men inte. Jag kan helt enkelt inte låta bli att prova själv. När chansen dyker upp. Jag har för övrigt bakat knäckebröd en gång tidigare i livet, strax före jul. Med kummin. Det hoppade jag över denna gången. Så nu ska här bakas knäckebrödspizza andra dagen i rad. Vafalls? Köpa tomatsåsen? Naturligtvis inte. Körsbärstomater från Mutti som får koka i 17 minuter med vitlök, salt och kryddor. Och ikväll får det bli med kyckling, banan, curry och jordnötter som garnityr. Igår körde vi mer klassiskt m skinka, svamp, räkor, olika ostar och överst mozzarella. Kanske det var såsen. Eller toppingen. Eller möjligen, möjligen knäckebröden, men pizzan blev utsökt! Jag medger att jag låter förvånad. Ordet "knäckebrödspizza" fick inte mina smaklökar att gå igång och vattnas. De hade fel, smaklökarna alltså. Fördomsfulla. Har ni möjlighet, så prova! Kanske med köpt knäckebröd. Det tänker nog jag göra nästa gång. Tror jag. Kanske. Möjligtvis. Fast att det är ungefär som att gå på promenad och passera en vacker höjd utan att gå upp på den. Promenaden kan ju bli bra i alla fall. Men varför låta bli att jogga upp på höjden...! Ständigt nya livskrön att nå fram till för att se vad som finns på andra sidan.

Mitt första lopp. Löparfokus i 17 veckor

På mitt rum hänger numera en liten medalj i silvrig metall. Sylvesterloppet 2017 finns ingraverat. På nyårsafton sprang jag och nästan 1000 andra 5 eller 10 km i ett löparevent som nog mer var en folkfest än en tävling. Fast många sprang fort. En del tävlandes mot andra, andra snarare mot sig själva. Jag tävlade också. Lite grann. Mitt första lopp sedan år 2000 då jag sprang 4 km runt Växjösjön. Detta var dock något helt annat. Det fanns ju inte på kartan för fyra månader sedan att jag skulle springa. Alls. Nu kände jag mig riktigt hemtam. Trots att all min träning skett i ensamhet i Svartbäcksmåla. Det kändes hemtamt och självklart. Visserligen otroligt imponerad då jag värmde upp och David Nilsson, landslagslöparen från Högby, tryckte ifrån bredvid mig. Vilken styrka! Vilken makalös spänst! Han satte sedan nytt banrekord med 14.53 på 5 km. Under 3 min/km... Men alla sprang inte så fort. Jag hade visserligen 110 löpare före mig med mina 28.30, men säkert ett åttiotal efter mig. Efter fyra månaders träning. Klart jag är glad. Kroppen, denna makalösa skapelse, håller så här långt. Även om den värker lite grann då och då. Men framförallt handlar det just nu om en tillfredsställelse att min kondition och fysik har förbättrats. Att jag i lugnt tempo förmår springa ganska långt och njuta av naturen, av att ta i, av att jag orkar mer än för två
månader sedan. Och anar att jag ska orka ännu mer om ytterligare två månader. Till nytta, inte bara för kroppen, utan också för själen och anden. Allt hänger ju ihop. Så att närvarokänslan ökar lite, lite grann hela tiden. Att livet är på riktigt. Och att Gud är nära.