Löparfokus i 20 veckor

"Det är nästan så hälsotrenden blir en religion". Orden är mina egna. För 20 veckor sedan. Sagda i förbifarten, lite dåligt underbyggda, med tanke på allas gymande, alla järnmän, vasalopp och vätternrundor och dessutom alla tidningar och reportage om hälsa, hälsa och åter hälsa. Och vad jag nog egentligen tänkte på var hur hälsojagandet ofta blir livets stora fokus som tycks gå före allt annat. Till vilken nytta? Helt enkelt någon slags misstänksamhet mot att hälsojagande tenderar att gå till överdrift, skapa obalans i vad som är livets verkliga värde. Ett jagande, efter vad?

Jag vet inte om jag skulle uttrycka mig så idag, inte så generellt. Det är ju faktiskt sant att vi nog rör alldeles för lite på oss. Och forskningens belägg för att fysisk aktivitet både håller sjukdomar och åldrande på avstånd blir bara fler och fler. Sjukdomar, psykiska såväl som fysiska. Och att det finns stora vinster med att lite grann hålla koll på vad vi stoppar i oss visste vi väl redan tidigare. Socker, salt och fett i överdrivna mängder, sånt där som hjärnan älskar, är det förmodligen klokt att vara försiktig med. Så, balanserad kost och pulshöjande aktiviteter, det är bara positivt. Men någonstans gnager den där religiösa dimensionen kvar inom mig. Och dessutom parad med det där klassiska, att när ett intresse tar för stort utrymme i ens liv; finns då inte risken att jag missar andra väsentligheter? Eller ska frågan till och med ställas om det finns något jag flyr ifrån? Genom att ständigt fokusera på mitt stora intresse, det som ger mig tillfredsställelse, självförtroende och boost, så kan jag slippa ta itu med sådant som oroar, ger smärta, det som skapar obehag och rentav ångest. Kan då jagandet efter hälsa till kropp och själ också vara ett jagande efter det som kan dölja och mildra ett dåligt mående som egentligen borde hanteras på ett annat sätt?

Kanske, men inte självklart. Svar på sista frågan, alltså. När vi som människor hamnar i situationer som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera för att livet ska bli gott och behagligt, då ägnar vi oss förstås åt olika former av undanmanövrar. Vi kan kalla det flykt. I den meningen är det mesta en flykt. Semesterresan. Biofilmen. KFF-matchen. Retreaten på Berget i Rättvik. Därför - om det nu alls behövs något därför - att livet inte alltid är enkelt. Vi behöver ofta skapa olika former av perspektiv. Se från ovan. Få avstånd i tid - kanske rum - för att förstå, vad är det egentligen som har hänt? Vad berodde på mig? På andra? Är det ens meningsfullt att försöka rätta till och göra helt? Hur? I detta kan vi inte bara sitta själva i vår kammare och grubbla oss fram till lösningar, vi behöver verkligen söka efter de sammanhang som ger tydligare klarhet. Ett av dessa sammanhang är att röra på sig (det finns förstås flera).

Naturligtvis kan fysisk träning vara en flykt. Såsom det mesta kan vara en flykt. Men den fysiska träningen bär i så fall också det mycket goda med sig att det samtidigt ger mängder med positiva bieffekter för mig. Också på det mentala planet. Nej, träningen löser inte mina problem, dem kan jag inte fly ifrån. Men som fysisk varelse sätter vi mycket av våra känslor i kroppen. De stressande känslorna ger upphov till spänningar. Till obalanser i kroppens mineraler. Att ständigt gå och vara stressad, vad det nu än kan bero på, tär inte bara på sinnet, på psyket och det mentala, utan också på kroppen. På andning, hjärta och blodkärl. Då mår kroppen bra av att röra på sig. Mycket bra, till och med. Så pass att den kan ge hjälp att hantera de bekymmer som stressade oss. Vi kan få en ny tanke eller idé. Vi kan försonas med att det blev som det blev, eller åtminstone oroa oss betydligt mindre, både för det som varit och det som ska komma. Och mitt i detta märka att de nya krafter som kroppen bygger upp med hjälp av träningen också i någon mån förs över på det mentala planet. En något större vila. En vila i att vara människa. En tacksamhet. Gud har skapat oss som en enhet, en tre-enighet. Kropp, själ och ande. Behandlar vi vår kropp väl, både utmanar den och vårdar den, så är det i vart fall inte till nackdel för själen och anden. Förmodligen bara till fördel. För egen del inbillar jag mig att känslan av närvaro i livets olika situationer har stärkts av min nu 20 veckor långa träningsperiod. Närvaro: att jag är lite mindre på väg, lite, lite mer här och nu. Det som blir i morgon, det blir. Som det blir. I bästa fall riktigt bra. Och med Gud vid min sida.