Att släppa taget

Två träd, Årsvik, Öland

Vi kom att tala om att släppa taget. Att Jesus nog ibland utmanar de som han möter att våga göra det. Men vad betyder det egentligen? Vad sker när vi släpper taget? Vad är det vi behöver släppa? Varför är det så viktigt? Jag behöver fundera mer på detta, tror jag.


Det finns förstås olika former av fasthållande, det som vi håller fast vid. Menar Jesus att allt fasthållande är till nackdel för oss? Först tänker jag, att så kan det naturligtvis inte vara. Att hålla fast vid löften och överenskommelser, vid dygder, vid ideal och liknande borde väl vara ett gott fasthållande. Att inte svika. Att inte ljuga. Att inte leva med dubbelmoral. Jo, säkert något gott. Men det slår mig att även ett fasthållande vid detta goda kan leda in i en form av fångenskap. Att hålla fast, det är något som jag gör som kan vara både gott och ont. Att vara fasthållen däremot är nästan alltid (eller alltid?) något negativt. Att vara fasthållen betyder att inte vara fri, framförallt inte vara fri till att leva efter kungsbudet om kärleken till Gud, min nästa och mig själv.


Kan en dygd vara något negativt? Ja. Det är ibland bedrägligt svårt att avgöra av vilken anledning jag t ex ger en människa hjälp och stöd. För min egen skull eller för den andres. Det kan ju mycket väl vara så, att min hjälp hindrar den andre från att själv tvingas försöka, lära sig, växa och mogna. Curlingföräldrar är ett uttryck som dök upp för ett antal år sedan. Föräldrar som i överdrift ställer upp och lägger världen tillrätta för sina barn. Men detta kan även finnas vid andra tider i livet. För det är svårt att stå bredvid och se en medmänniska kanske falla och slå sig, men ibland är det nödvändigt för att hon själv ska finna den rätta styrka och balansen. Att låta andra bli beroende av vårt stöd och vår bärkraft är inte till hjälp. Inte i förlängningen. Dessa ord som ett försök för mig själv att konkretisera hur även dygder kan vara ett negativt fasthållande.


En utmanande liknelse av Jesus är berättelsen om att vi inte ska bekymra oss för morgondagen. Se på liljorna på marken och fåglarna i skyn, uppmanar han oss. För mig är det en bild av att släppa taget, släppa kontrollen. Blomman (och trädet) växer genom att dels sträcka sig mot solens ljus och värme, dels förankra sig i markens mylla och fyllas av vatten och näring. En mycket organisk bild. Blomman. Trädet. Korset. Som inte är på jakt åt något håll utan bara står och är.

Fri såsom fågeln...

Det svåraste att släppa taget om är antagligen det egna livet. Då kapas alla livlinor. Flyktvägarna skärs av. Utlämnad. Övergiven. Jag vill så gärna ha kontroll, vilket kan få mig att både vara försiktig i överkant - det är en sak – men också faktiskt att blunda för det som egentligen håller mig fången. Försiktigheten, rädslan för smärta och övergivenhet, kan göra att mitt synfält blir smalare och smalare så att jag inte tillåter mig att se rep som bör kapas, vägar som borde överges. Livsutrymmet krymper, spänningar och stress ökar i både ande, kropp och själ.


Handlar då till sist svårigheten med att släppa taget och att göra mig fri från det som binder mig, om rädsla? Och om smärta? En oro som är förbunden med att bryta med det som jag gjort till en del av mig själv, till mitt eget? Säkert. För många blir enda vägen att släppa taget, att smärtan att hålla fast (vid det gamla) blir starkare än rädslan för den smärta som kan uppstå om jag släpper taget. Som ett val mellan två onda ting. Där lösningen till sist blir ... överlåtelse. Att överlämna sig. Kasta sig ut. Ge upp, gripa modet att lämna sig till Gud. Ta emot.


Jag blir väl inte mycket klokare av det jag skrivit ovan. Att släppa. Att låta ske. Jo, jag kan inse att det förstås tar väldigt mycket energi att hålla fast, grabba tag och vilja ha kontroll över tillvaron. Ett fasthållande som leder till låsningar, stelhet, förkrympta livsmöjligheter, misstänksamhet, dömande av både mig själv och andra, kort sagt ett fasthållande som riskerar att göra mig till en liten lort, som hon sa Astrid Lindgren. Och om det är något som Gud inte skapat oss till så är det små lortar. Utan till sprudlande kärleksvarelser, eller åtminstone med längtan efter att bli sprudlande kärleksvarelser. Så, om fasthållandet begränsar kärleken och längtan och håller den fången, då finns väl ingen tid att förlora för att finna vägen för att befria den? Genom mod. Att våga. Och tro. Släppa taget.

Humlans flykt (den ville inte vara med på bild)