Det som hindrar mig från att släppa taget, handlar det om en oro, en osäkerhet, en rädsla för att mista kontrollen? Vad innebär då det? Handlar det ytterst om döden? Aldrig tappar jag väl kontrollen så som då jag dör? Ok, det kanske handlar om döden, men det känns lite nedslående. Och Jesus går ju inte omkring och säger ”Kom ihåg att du är dödlig”, så som vissa klosterordnar gör. Samtidigt, rädslan inför att hoppa bungyjump, har inte det med döden att göra? Många utmaningar som vi ger oss in på, nog har de ytterst med döden att göra? Med det faktum att jag inte till hundra procent vet om jag ska överleva. Och om jag överlever mitt bungyjump, då trippar jag på något sätt lite lättare genom livet. Ett tag. Kan hålla bekymmer på avstånd. För visst är det så att utmaningar som jag går igenom där döden smeker mig över ansiktet de gör något med mig. I längden något positivt, där jag mer börjar uppskatta livets ”småsaker”. Jesus leder in oss på tankar om döden redan när det handlar om tron på honom själv. Så, om tro har med död att göra, så har tro också att göra med att släppa taget. Tron i sig är att släppa – om så bara en aning – på taget.
Jag kan alltså inte ärligt tro om jag inte också släpper taget. Tron är alltså en vandring från det jag brukar räkna som min trygghet, ut mot det otrygga. För att lära mig att tron bär även där. På det sättet är tro det vi brukar kalla tillit. Vad trons övning i förlängningen handlar om är att det enda jag behöver, det är Gud själv. Gud är den ende som jag kan lita på finns kvar också när allt annat rasar ihop. När det går upp för mig kommer jag lättare att kunna släppa taget om det i livet som bara dränerar mig på energi. Hur värdefullt jag än tror att det är. Men det är också så, att jag då kommer att uppskatta saker som jag tidigare inte såg.
Jag gillar egentligen inte att prata om energi. Jag tycker ordet liv är så mycket bättre. Irenaeus av Lyon, biskopen på 140-talet, pratar om att Guds längtan är den fullt ut levande människan. Jag hörde om det för över tjugo år sedan och påminner mig om det ibland. Och funderar, är inte detta att släppa taget, just att bli mer levande? Fast det finns en liten komplikation. Med att släppa taget, menar jag. Ansvarsfrågan. Jag måste väl fundera vidare över den. Alltså, om jag har en bil har jag ansvar för att sköta den med allt vad det innebär. Att släppa taget kan inte betyda att jag bara glatt sätter mig i bilen varje morgon och tror att den rullar av sig själv i evigheters evighet. Det är ansvarslöst. Fast blir det inte så då, att ju mindre jag äger, desto mindre måste jag göra mig fri ifrån? Släppa taget ifrån? Är ägandet i sig ett problem? Kanske. Fast samtidigt, att ta ansvar kan ju låta betungande, men det betyder också att jag har ett förtroende att förvalta, att hålla något i bra skick. Det kan skapa liv inom mig när jag övar upp in förmåga och mina talanger. Och då blir plötsligt detta att släppa taget ytterligare något annat.
Att släppa taget är tydligen också att förstå att allt i livet är en gåva. Själva livet är en gåva. Mina vänner, min familj, mitt sammanhang. Gatorna, skogarna, stränderna och sjöarna. Gåvor att förvalta. Som inte ska få makt över mig, för då blir jag ju bunden och ofri. När jag anar att det jag har är gåvor, givna till mig, finns chansen att livets meningsfullhet ökar. Jag är någon i ett sammanhang. Ett sammanhang som jag inte har full överblick över, men där vägen till livet (som ju egentligen är tron) inte är en prestation utan att ta emot. Inte ett fasthållande, där den som samlar och äger mest när döden kommer har vunnit, utan det handlar om modet att släppa. Då ska jag inte stå där lottlös. Utan fyllas av mer liv.
Den som förlorar sitt liv ska vinna det, säger Jesus. Det är kanske det som det snåriga och dunkla tänkandet ovan vill försöka kasta lite ljus över.
No comments:
Post a Comment