På mitt rum hänger numera en liten medalj i silvrig metall. Sylvesterloppet 2017 finns ingraverat. På nyårsafton sprang jag och nästan 1000 andra 5 eller 10 km i ett löparevent som nog mer var en folkfest än en tävling. Fast många sprang fort. En del tävlandes mot andra, andra snarare mot sig själva. Jag tävlade också. Lite grann. Mitt första lopp sedan år 2000 då jag sprang 4 km runt Växjösjön. Detta var dock något helt annat. Det fanns ju inte på kartan för fyra månader sedan att jag skulle springa. Alls. Nu kände jag mig riktigt hemtam. Trots att all min träning skett i ensamhet i Svartbäcksmåla. Det kändes hemtamt och självklart. Visserligen otroligt imponerad då jag värmde upp och David Nilsson, landslagslöparen från Högby, tryckte ifrån bredvid mig. Vilken styrka! Vilken makalös spänst! Han satte sedan nytt banrekord med 14.53 på 5 km. Under 3 min/km... Men alla sprang inte så fort. Jag hade visserligen 110 löpare före mig med mina 28.30, men säkert ett åttiotal efter mig. Efter fyra månaders träning. Klart jag är glad. Kroppen, denna makalösa skapelse, håller så här långt. Även om den värker lite grann då och då. Men framförallt handlar det just nu om en tillfredsställelse att min kondition och fysik har förbättrats. Att jag i lugnt tempo förmår springa ganska långt och njuta av naturen, av att ta i, av att jag orkar mer än för två
månader sedan. Och anar att jag ska orka ännu mer om ytterligare två månader. Till nytta, inte bara för kroppen, utan också för själen och anden. Allt hänger ju ihop. Så att närvarokänslan ökar lite, lite grann hela tiden. Att livet är på riktigt. Och att Gud är nära.
No comments:
Post a Comment