Vägar II

Jo, med våra vägar och stigar är det väl också så att vi inte kan gå tillbaks. Jesus varnar för det. Vi ska ju inte ens se oss tillbaks. Möjligen handlar detta till viss del om när jag märker att den stig jag går på ger mig motgång. Och det är en sak. Det kan vara jobbigt, men jag vet att jag måste fortsätta ändå. Men om jag märker att jag nog faktiskt gick fel, att vägen rentav är dålig för mig? Nej, tillbaks kan jag nog inte gå då heller, eller? Nja, här beror det nog på hur fel jag kommit. Om jag kommit bort mig och är ute på villovägar. Då måste jag först stanna. Sedan måste jag in på en annan väg. Inte vända tillbaks, men med avsikt att försöka hitta in till den stig/väg som jag än gång vek av ifrån. För någon slags grundriktning finns det nog ändå, även om Jesus finns med/kommer mig till mötes vilka vägar jag än går på. Han är ju allestädes närvarande. Fast ändå mest i sin kyrka. Är det nog ändå inte så att att kyrkan korrigerar också mina irrvägar så att det blir någon fason på vandringen? Ledljuset på något vis? Och då tänker jag på söndagens mässa. Dit jag faktiskt går, alltså i fysisk mening rör mig, stannar till och sedan fortsätter min livsvandring. Efter ett stopp vid min livs källa som är Jesus. 

Vägar

För flera år sedan funderade jag över livet som en vandring i en skog, där vi går på stigar som ibland delar sig. Hur vi vet vilken som är rätt? Det vet vi inte, men längs varje stig finns alltid gläntor där jag kan få vila ut. Alltså, hur jag än väljer eller går så finns Gud med mig och gläntorna ska jag ta vara på. Det är ju så lätt att vara i grubbleri om man är på rätt väg eller inte, eller vad det kan vara. Med Gud är varje väg i en mening rätt.

Idag kan jag väl tycka att tanken med stigar som delar sig och gläntorna nog är en fin bild. Men frågan är om inte våra livsvägar, också vårt val av vägar är ganska utstakat från början. Inte så slumpartat som jag nog tänkte mig då för säkert tjugofem år sedan i det gula huset på Anneforsvägen i Nässjö. Kanske att också rätt till synes meningslösa och felaktiga val var menade, eftersom jag utan dem inte hade kommit till den punkt där jag är idag. Där kanske jag inte vill vara, det vore i och för sig ledsamt om så var fallet, men nu är jag här och har inte den blekaste aning om hur mitt liv hade sett ut om det inte blivit som det blev, varit som det var. Låter det, hm, defensivt? Passivt? Nja, inte för mig just idag. Tredje dagen med migrän, denna mitt livs följeslagare. Jag behöver tydligen lite vila. Idag, med huvudvärk måste jag bara låta dagen vara. Det enda jag möjligen kan välja idag är hur jag ska tänka om min tillvaro. Hade jag vårdat mig och valt att leva livet lite lugnare hade jag inte hamnat här. Tror jag. Men då hade jag inte fått de andra dagarna. Det hade också varit ett val. Men då hade jag inte heller riktigt varit jag. Och det tror jag ändå Gud vill att vi ska vara. Om jag då, när vägen/stigen delar sig får syn på en spännande stig som jag vet kan slita på mig, då kanske jag väljer den ändå. För att jag vill. Den stimulerar mig, lockar mig och utmanar mig. Ibland väljer jag fel stigar. Som visar sig vara till men för både mig och min omgivning. Men dessa stigar, även om de kan ge mig migrän eller andra bekymmer, leder mig också till växt och erfarenhet. Sedan går vi ju inte ensamma på våra stigar. Vi har andra att ta hänsyn till. Men vi ska nog inte vara så rädda när vi väljer. Är valet svårast, vad det än gäller? När vandringen är påbörjad går det lättare. Att försöka hålla fast vid den. Och så komma ihåg, vare sig jag upplever mig gå rätt eller fel (jag tror det viktiga är att gå), så går Jesus med mig. Av skriftens ord får jag intrycket att han gillar att vandra. Inte bara till Emmaus. Utan överallt. En medvandrare som både kan prata, lyssna och vara tyst. Men som finns där. Och som nog nynnar och visslar lite också. Så lägger han handen på min axel, för den har du glömt att sänka, säger han, den är alldeles för spänd, och fortsätter, att det blir bra till sist, det vet du ju, eller hur? Det är ju bra redan nu bara du lyfter din blick. Och jag är med dig alla dagar. Glöm inte det. Nej, Jesus, det ska jag inte glömma. Vilka stigar och vägar jag än går på.

Om allt går åt skogen

Hur blir det om allt går åt skogen? Kan man förfalla in i sådana tankar på Förintelsens minnesdag? Förintelse; detta som inte får upprepas. Aldrig mer bli till. Utrotning av en folkgrupp. Av flera grupper. De homosexuella. Funktionshindrade. Det kanske aldrig blir så någon gång mer som under Andra världskriget. Det kanske blir värre. Den gången bestod nationerna, mer eller mindre, även om flera tvingades in under ockupationsmakt. Men det som raserats, ja, inte familjer och släkter hos stora delar av det judiska folket och bland romer, gick ändå att göra någon form av nystart utifrån. Men tänk om det blir värre i en framtid inte långt från vår? En tid, inte bara med "förvar" (läger), utan också med fördrivningar. Där grupper av människor måste dra från plats till plats och som inte blir mottagna någonstans. Bland dessa hemlösa kanske du och jag är. Eller tillhör vi de som fördriver? För, om allt går åt skogen blir vi inte goda mot varandra, det är ett som är säkert. Vi börjar misstänka varandra. Vi skyller på varandra. Blir rädda för varandra. Och när rädslan kommer in så sinar kärleken. För mig är nog detta det stora dilemmat. Hur ska jag lyckas kunna bevara kärleken när jag är ansatt? Älska fast jag är utsatt. Är det bara några av oss som alls kan det? Som klarar av att stå upp för godhet och sanning fast man är rädd och försvagad? Var finner jag min kraft? Hos Gud? Ja först hos Gud. Men för mig, som människa på denna jord, är en stor del av lösningen också att inte vara ensam. Att ha en själsfrände. En trosfrände. Eller några. Det räcker med någon/några. Vänner kan jag ha många. Tros- och själsfränder kan jag vara glad om jag har några få. Det räcker. Och så får jag hoppas att det ändå aldrig går åt skogen. Fast skulle det göra det vill jag nog ändå försöka vara lite beredd. 

Krönika

Detta är ingen krönika. Men tanken har följt mig några dagar vilket är lång tid för mig. Tålamod är inte min starka sida, inte heller framförhållning. Bäst blir det när jag är sent ute med kniven mot strupen och knappt vet hur jag ska börja. Fast, i ärlighetens namn, jag har väl oftast i någon mån tänkt ett antal tankar i förväg, åtminstone möjliga ingångar eller utgångar. Eller vet jag var jag ska hämta stoff och har lärt mig att jag genom det oftast får till en begriplig och någorlunda fyllig, tja, säg innehållsrik story. Predikan, alltså. Eller griftetal. Hur eller hur, den tanke som har följt mig är att skriva ett stycke eller två utifrån olika teman, en gång i veckan. Jag tänkte börja med skönhet. Om den är nog i sig självt. Tillräcklig. Det är den delvis, slog det mig idag när jag körde på ölandsbron, men det var ju inte det jag skulle skriva om nu. Egentligen. 21.59 på tisdagskvällen, då jag borde hoppat i säng, eftersom jag idag varit hemskriven (hemma på grund av lätt förkylning som kräver ett negativt covidtest), men jag kom ändå på att det ju finns underbar skönhet som samtidigt bär med sig katastrof. Vulkanutbrott, om man nu tycker det är vackert. Atombombernas plym. Ja, ja, jag ska fundera vidare. Men skönhet vill jag fundera omkring. Sedan får jag se vad det blir. Om det blir något. Men det finns tillfälle då jag får ihop mina funderingar till begripliga meningar och dessa vill jag dela med mig av. För att kanske hjälpa dig att fundera vidare över livet och tillvaron. Hur livet levs bäst, typ. Och så. Ja, det blir nog bra med det!