Krönika

Detta är ingen krönika. Men tanken har följt mig några dagar vilket är lång tid för mig. Tålamod är inte min starka sida, inte heller framförhållning. Bäst blir det när jag är sent ute med kniven mot strupen och knappt vet hur jag ska börja. Fast, i ärlighetens namn, jag har väl oftast i någon mån tänkt ett antal tankar i förväg, åtminstone möjliga ingångar eller utgångar. Eller vet jag var jag ska hämta stoff och har lärt mig att jag genom det oftast får till en begriplig och någorlunda fyllig, tja, säg innehållsrik story. Predikan, alltså. Eller griftetal. Hur eller hur, den tanke som har följt mig är att skriva ett stycke eller två utifrån olika teman, en gång i veckan. Jag tänkte börja med skönhet. Om den är nog i sig självt. Tillräcklig. Det är den delvis, slog det mig idag när jag körde på ölandsbron, men det var ju inte det jag skulle skriva om nu. Egentligen. 21.59 på tisdagskvällen, då jag borde hoppat i säng, eftersom jag idag varit hemskriven (hemma på grund av lätt förkylning som kräver ett negativt covidtest), men jag kom ändå på att det ju finns underbar skönhet som samtidigt bär med sig katastrof. Vulkanutbrott, om man nu tycker det är vackert. Atombombernas plym. Ja, ja, jag ska fundera vidare. Men skönhet vill jag fundera omkring. Sedan får jag se vad det blir. Om det blir något. Men det finns tillfälle då jag får ihop mina funderingar till begripliga meningar och dessa vill jag dela med mig av. För att kanske hjälpa dig att fundera vidare över livet och tillvaron. Hur livet levs bäst, typ. Och så. Ja, det blir nog bra med det!