Om allt går åt skogen

Hur blir det om allt går åt skogen? Kan man förfalla in i sådana tankar på Förintelsens minnesdag? Förintelse; detta som inte får upprepas. Aldrig mer bli till. Utrotning av en folkgrupp. Av flera grupper. De homosexuella. Funktionshindrade. Det kanske aldrig blir så någon gång mer som under Andra världskriget. Det kanske blir värre. Den gången bestod nationerna, mer eller mindre, även om flera tvingades in under ockupationsmakt. Men det som raserats, ja, inte familjer och släkter hos stora delar av det judiska folket och bland romer, gick ändå att göra någon form av nystart utifrån. Men tänk om det blir värre i en framtid inte långt från vår? En tid, inte bara med "förvar" (läger), utan också med fördrivningar. Där grupper av människor måste dra från plats till plats och som inte blir mottagna någonstans. Bland dessa hemlösa kanske du och jag är. Eller tillhör vi de som fördriver? För, om allt går åt skogen blir vi inte goda mot varandra, det är ett som är säkert. Vi börjar misstänka varandra. Vi skyller på varandra. Blir rädda för varandra. Och när rädslan kommer in så sinar kärleken. För mig är nog detta det stora dilemmat. Hur ska jag lyckas kunna bevara kärleken när jag är ansatt? Älska fast jag är utsatt. Är det bara några av oss som alls kan det? Som klarar av att stå upp för godhet och sanning fast man är rädd och försvagad? Var finner jag min kraft? Hos Gud? Ja först hos Gud. Men för mig, som människa på denna jord, är en stor del av lösningen också att inte vara ensam. Att ha en själsfrände. En trosfrände. Eller några. Det räcker med någon/några. Vänner kan jag ha många. Tros- och själsfränder kan jag vara glad om jag har några få. Det räcker. Och så får jag hoppas att det ändå aldrig går åt skogen. Fast skulle det göra det vill jag nog ändå försöka vara lite beredd.