Jo, med våra vägar och stigar är det väl också så att vi inte kan gå tillbaks. Jesus varnar för det. Vi ska ju inte ens se oss tillbaks. Möjligen handlar detta till viss del om när jag märker att den stig jag går på ger mig motgång. Och det är en sak. Det kan vara jobbigt, men jag vet att jag måste fortsätta ändå. Men om jag märker att jag nog faktiskt gick fel, att vägen rentav är dålig för mig? Nej, tillbaks kan jag nog inte gå då heller, eller? Nja, här beror det nog på hur fel jag kommit. Om jag kommit bort mig och är ute på villovägar. Då måste jag först stanna. Sedan måste jag in på en annan väg. Inte vända tillbaks, men med avsikt att försöka hitta in till den stig/väg som jag än gång vek av ifrån. För någon slags grundriktning finns det nog ändå, även om Jesus finns med/kommer mig till mötes vilka vägar jag än går på. Han är ju allestädes närvarande. Fast ändå mest i sin kyrka. Är det nog ändå inte så att att kyrkan korrigerar också mina irrvägar så att det blir någon fason på vandringen? Ledljuset på något vis? Och då tänker jag på söndagens mässa. Dit jag faktiskt går, alltså i fysisk mening rör mig, stannar till och sedan fortsätter min livsvandring. Efter ett stopp vid min livs källa som är Jesus.
No comments:
Post a Comment