Vägar

För flera år sedan funderade jag över livet som en vandring i en skog, där vi går på stigar som ibland delar sig. Hur vi vet vilken som är rätt? Det vet vi inte, men längs varje stig finns alltid gläntor där jag kan få vila ut. Alltså, hur jag än väljer eller går så finns Gud med mig och gläntorna ska jag ta vara på. Det är ju så lätt att vara i grubbleri om man är på rätt väg eller inte, eller vad det kan vara. Med Gud är varje väg i en mening rätt.

Idag kan jag väl tycka att tanken med stigar som delar sig och gläntorna nog är en fin bild. Men frågan är om inte våra livsvägar, också vårt val av vägar är ganska utstakat från början. Inte så slumpartat som jag nog tänkte mig då för säkert tjugofem år sedan i det gula huset på Anneforsvägen i Nässjö. Kanske att också rätt till synes meningslösa och felaktiga val var menade, eftersom jag utan dem inte hade kommit till den punkt där jag är idag. Där kanske jag inte vill vara, det vore i och för sig ledsamt om så var fallet, men nu är jag här och har inte den blekaste aning om hur mitt liv hade sett ut om det inte blivit som det blev, varit som det var. Låter det, hm, defensivt? Passivt? Nja, inte för mig just idag. Tredje dagen med migrän, denna mitt livs följeslagare. Jag behöver tydligen lite vila. Idag, med huvudvärk måste jag bara låta dagen vara. Det enda jag möjligen kan välja idag är hur jag ska tänka om min tillvaro. Hade jag vårdat mig och valt att leva livet lite lugnare hade jag inte hamnat här. Tror jag. Men då hade jag inte fått de andra dagarna. Det hade också varit ett val. Men då hade jag inte heller riktigt varit jag. Och det tror jag ändå Gud vill att vi ska vara. Om jag då, när vägen/stigen delar sig får syn på en spännande stig som jag vet kan slita på mig, då kanske jag väljer den ändå. För att jag vill. Den stimulerar mig, lockar mig och utmanar mig. Ibland väljer jag fel stigar. Som visar sig vara till men för både mig och min omgivning. Men dessa stigar, även om de kan ge mig migrän eller andra bekymmer, leder mig också till växt och erfarenhet. Sedan går vi ju inte ensamma på våra stigar. Vi har andra att ta hänsyn till. Men vi ska nog inte vara så rädda när vi väljer. Är valet svårast, vad det än gäller? När vandringen är påbörjad går det lättare. Att försöka hålla fast vid den. Och så komma ihåg, vare sig jag upplever mig gå rätt eller fel (jag tror det viktiga är att gå), så går Jesus med mig. Av skriftens ord får jag intrycket att han gillar att vandra. Inte bara till Emmaus. Utan överallt. En medvandrare som både kan prata, lyssna och vara tyst. Men som finns där. Och som nog nynnar och visslar lite också. Så lägger han handen på min axel, för den har du glömt att sänka, säger han, den är alldeles för spänd, och fortsätter, att det blir bra till sist, det vet du ju, eller hur? Det är ju bra redan nu bara du lyfter din blick. Och jag är med dig alla dagar. Glöm inte det. Nej, Jesus, det ska jag inte glömma. Vilka stigar och vägar jag än går på.