Semester

Jag har för ambition att skiva eller dikta några gånger i veckan. Nu har jag dock semester och märker att tiden går till annat än knåpande med ord. Något inlägg lär det väl bli. Ha en skön sommar!

Midsommaraftonens gåta (Sommartomten)

Midsommaraftonens gåta

Midsommaraftonens kväll är blöt

Dropparna forsa och rinna

Blomdoften sänker sig ljuv och söt

Snart närmar sig gryningstimma

Tomten brydd över ängen ser ut

Kvar sitter midsommarkransen

Alla försvunnit, de som förut

Dansat den märkliga dansen

Husfolket gick på så underligt sätt

På sin väg till stången

Tycktes som flugit sin kos allt vett

Re’n före musiken och sången

Borta var båd sans och modlöshet

Rosiga kinderna tycktes

Sinnen blev redo för munterhet

Allt i glädje medrycktes

Sen så dags för den underlighet

Som rynkar vår tomtes panna

En gåta på vilken han svaret ej vet

Han kvar i förvirringen stanna

Kring stången klädd de samlas i ring

De dansar och visor sjunga

Att stegen blir fel gör visst alls ingenting

Svårt i mun hålla rätt sin tunga

Dock hörs så plötsligt ett kraftfullt koack

Och husfolket börjar då hoppa

Tomten utbrister ett skrämslat Ack

Ty detta måste han stoppa

Men kvar han stannar som i trance

Medan lätt regn börjar att falla

Aldrig han sett en så märkelig dans

Där husfolket hoppar och tralla

Midsommarlugnet sen lägrar sig

Kvar endast blomsterstången

Skrål hörs från folket längs hemåtstig

Här är gudagott lyder visst sången

Allt är stilla i midsommarnatt

Dimma från marken sig höja

Lugnet bryts endast av lyckliga skratt

Husfolket glada och nöjda

Tomten släpper då tankens Ack

Varför husfolket grodan tycks hylla

Och hoppande sjunga Koack, koack, koack

runt klädd stång på gräsbeväxt mylla

Midsommaraftonens kväll är blöt

Droppar i struparna rinna

Blomdoften sänker sig ljuv och söt

I ljusnande gryningstimma

Vad allt betyder. Del III. Språnget

Nu hörs då rösten inombords som ropar ut: ”Släpp taget!

Bara med dig själv som insats kan du vinna detta slaget.”

Och vinden viskar, vad har du att förlora?

Fågelns vinge ska dig bära om du vågar detta draget.

Så: dansa stjärnor, dansa sol, jag ämnar bli en speleman!

Och gripa felan, sparka porten upp, den gyllene jag fann

mot äventyr och mot gudomlighet,

ur smärtan som mitt hjärta bar en möjlighet jag vann.

Måhända blind, förförd av förhoppningens berusning,

ej tid att tänka, far hän du klokhets stilla susning.

Ty hopp och kärlek lockar inga fega,

det krävs mod att framåt gå mot livets obekanta ljusning.

Hur ljuvligt att då märka – det gråa fylls av färger!

Vardag och melankoli sig nu mot sin dödsstöt värjer.

För över allting strålar fram ett skimmer –

och hjärtat delar allt med alla av vad det härbärger.

Jag ser Jesus springa med sitt långa hår

Jag ser Jesus springa med sitt långa hår

med vinden virvlande bland lockarna

med armarna utsträckta och som ett propellerplan

brummande med läpparna och med leende

rynkor runt ögonen

Och jag ser hur hela marken rytmiskt dansar under hans fötter,

hur träden stampar takten och ivrigt headbangar

med sina ståtliga kronor,

hur hjortarna skuttar och gör highfive med örnarna,

hundrafemtio meter upp i luften

Och bakom Jesus, med händerna i fast grepp

kring hans bönemantel, den förklarat vitstrålande,

springer alla barnen, alla de som grät tills

tårarna till sist sinade, när allt var smärta,

bara tomhet, tomhet och tomhet kvar.

Alla brummar de med sina läppar –

Brrruuuummm, brrrruuummmm,

med drillande rrrrr och hummande mmmm,

med armarna sträckta rakt ut som på

Gamla propellerplan

Och jag hör skratten fylla luften när apostlarna

fångar barnen och lyfter dem högt,

snurrande dem i glädjens rus

och allt blir bara ljus och ljus och ljus

tills allt mörker brunnit upp

Allt medan Jesus springer med vinden lekande i lockarna

i hans hår och hans leende ögon fyller allt

så glädjen rinner över och barnen måste sättas ner

eftersom de får hicka av allt skrattande…

Och Jesus sätter sig ner hos dem

Och jag ser alla barnen, med rosiga kinder

och ett sinne som bara är lycka,

luta sig mot Jesus och somna, lyssnande till det lilla

brummandet han fortfarande har kvar

på läpparna.

Så sover allt. Barnen hos Jesus med apostlarnas

mantlar svepta omkring sig.

Och i trädens kronor sover de utmattade hjortarna

och därunder alla de som ännu inte

vågat tro att leken med barnen är till

också för dem. Dansen med vinden i håret tillsammans med Jesus

och allt det svåra blir glömt.

När alla barnen sover ser jag Jesus sitta och

berätta historier med de som älskar kvickheter,

vitsar och fnitter som aldrig vill ta slut.

Allt fyllt av glädje.

Bara glädje. Och

Kärlek.

Vad allt betyder, del II. Modet.

Mörk blir stigen nu utbreder sig tristessen.

Livet! Vad? Jag förstår nog inte alls själva finessen!

Oro, fly! Plåga ej mitt inre,

visa mig vägen fram mot ljuva frids-adressen.

Men, ärligt, vad är alls egentligen alternativet?

Att inte välja blir att inte våga leva själva livet?

Avfärda var ny möjlighet och chans,

och själv i förväg ha sitt dagboksmanus färdigskrivet?

Levs livet mest när på okänd stig jag träder?

När modet smyckar sig, sakta trär på sig nya kläder?

Och gör sig berett att välja och besluta,

sen vågar gå trots det kan vänta både regn och stormigt väder?

Blir det då så att före var ny väg är valet mitt,

besluten tagna innan jag knappt kunnat ta en titt,

tagna blott på känslor och en tro

att detta är min väg mot nytt kapitels livsavsnitt?

140603

Vad allt betyder, del I. Sorgen.

Vad allting nu betyder, del I

Ibland så undrar jag vad allting nu betyder

Det blir så många floskler och så några plattityder

Fast det under många skratt och mycket lycka

I många bröst finns en själ som tyngs, blöder och lider

Alltför ofta blir det så att lyckan den brister

Vi sätter tro och hopp till något som vi mister

Det som en gång var så ljust och vackert

Skakar sedan om så både själ och hjärta rister

Så en vandring framåt fylld av brustna illusioner

Då spelemannens gånglåt går i mollens smärtotoner

Vinden slutar blåsa, kvav blir kvällen

Vånda och förvirring fyller själens regioner