Mitt fönster ger mig en ganska begränsad del av verkligheten utanför. Oftast inga människor. En och annan passerar förbi då och då. Det händer att det går några fåglar på gräsmattan. En katt som skyndar över tomten. Ett antal gånger per dag passerar bilar av olika slag förbi på andra sidan gärdsgårdsmuren. Liksom en och annan traktor. I korsningen mellan vägen som binder samman övra och nedra landsvägen med vår bygata står en skylt med gatunamn. Frövägen och Bygatan. Där händer det att bilar stannar till liksom i tvekan över åt vilket håll färden ska få fortsätta. En och annan vänder om och kör tillbaks på Bygatan. Jodå, den har sin charm så det kan väl ha sitt värde. Skolbussen nerifrån Nedra vägen tvekar däremot inte. Här finns en tidtabell att följa och rutten är välbekant för föraren som gärna sneddar igenom korsningen.
På gräsmattan växer ett antal träd längs med muren. Från fönstret syns det ena av två kastanjeträd vid trädgårdsgrinden. Flera oxelträd och så grenarna från en ek och en ask. På grannens gräsmatta på andra sidan landsvägen växer äppleträd och ett päronträd. När träden har avlövats och släppt sina blad inför vintern syns även de, liksom grannes bod och en del av bostadshuset. På sommaren döljs de mer eller mindre av oxlarnas grönska. Ett stenkast bortom grannens hus syns ytterligare några hus skymta fram när träden står kala.
Denna vy är den som jag ser från matsalsbordet. Reser jag mig och och går fram mot fönstret förändras ju också min vy, min utsikt, den del av verkligheten som jag just då uppfattar. Som det ju är med allt. Min vy är begränsad. Är det möjligen ändå en konst, att vara tacksam för den utsikt som jag har och samtidigt vilja lära mig mer om det jag inte ser, det som någon annan ser genom sitt fönster? Men även lära mig vad som någon annan skulle berätta om utsikten från mitt fönster. Vad vi lägger märke till säger kanske mer om oss än vad vi först tänker oss.
No comments:
Post a Comment