Inte ens en grå liten fågel, diktar Nils Ferlin, ska det finnas på andra sidan. Det är säkert så. Då blir den grå lilla fågeln, som här sjunger de vackraste sånger på grönan kvist, till ett tecken, en hälsning från det kommande. Det blir den eviges sätt att kommunicera med oss. Guds sätt att berätta om sig själv och om det kommande. Fågelns sång är både verklig och sann samtidigt som det är en bild, en spegling av det större goda, det kommande. När min själ berörs av fågelsången, av den vackraste dagen som sommaren ger, är det den gudomlige som berör mig. Kärleken. Denna verklighet kan bara mitt inre öga hjälpa mig att se, mitt inre öra hjälpa mig att höra. Att allt är liturgi, en lovsång till Gud, med hälsning från Gud till de människor till vilka han älskar. Allt detta är också försonat genom honom själv. Genomälskat i den död som han dör för oss. Han, som också var verklighet och tecken samtidigt. Inte bara hälsning från Gud, från det som är bortom, utan som var och är Gud, som gjorde det som är bortom helt närvarande hos oss. I allt talar Gud till oss. Allt är vackert. Väcker min längtan. Men det största återstår.
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på andra sidan
och det tycker jag är trist.
Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit
No comments:
Post a Comment