Kostnadsberäkningens dilemma

Det finns verkligen många besvärliga och tyngande ämnen som det går att fördjupa sig i. Vända och vrida på. Lyssna vilka åsikter den ene och den andre har i frågan. Lyssna på hur det blir följddiskussioner, inte om själva spörsmålet i sig, utan huruvida den eller den uttrycker sig på ett okunnigt sätt, för att inte säga ovärdigt, plumpt, opassande eller olämpligt sätt. Så, även om viljan nog egentligen skulle finnas att bättre lyssna till de andras argument, göra ett allvarligt försök att finna gemensam väg framåt, så låses positioner genom personangrepp och insunieringar (tydligen ett ord som inte finns; Word vill för övrigt rätta det hela till insemineringar och det är iiiinte riktigt vad jag menar). En person som man ogillar, eller har lärt sig ogilla för dels vad denne möjligen har sagt tidigare dels för att någon av ens meningsfränder ogillar personen i fråga, denne person lyssnar man då gärna till med ett extra kritiskt öra. Jo, är det lätt att tänka, nu säger han visserligen det och det och det är ju faktiskt ganska bra, men med tanke på att han också tidigare har sagt si och så och dessutom, inte att förmärka, så brukar han ju gilla uttalanden från NN som ju inte alls tycker så som det nu utsagda; därför så menas nog något annat än det som sägs. SÅ måste det ju vara. Och dessutom – än en gång – om jag nu ger mitt stöd till detta uttalande, då skulle, skulle, skulle det i värsta fall kunna betyda att jag också måste stödja – eller åtminstone att någon misstänker – det som denne tidigare har sagt. Så, nej! Det går icke! Bort det, som han så vackert uttrycker det, den salige aposteln sankt Paulus. Han, som förvisso, lyckades eller tvingades eller formades att helt tänka nytt och överge sina tidigare ståndpunkter, trots att det kostade honom en hel del. Så, då undrar jag om det är som pudelns kärna döljer sig. Kostnadsberäkning. Paulus hade förvisso begränsat utrymme att börja fundera över om det var värt att börja följa Herren Jesus och träda fram som kristen förespråkare och försvarare, Gud förde ju honom ganska bryskt in på omvändelsens väg, men likväl var det ju en kostnad. Att lära sig och förstå och bejaka det (och dem!) som han tidigare – med alla medel – hade bekämpat, ja, hatat. En annan kostnad var brytningen med de som tidigare hade varit hans vänner och förtrogna. En tredje kostnad var att stå ut med misstänksamheten från andra kristna, inte minst de i ledande position. Hur kunde de veta om Paulus var ärligt eller hade baktankar? Vem var han, den tidigare antagonisten, som nu kom och begärde plats och utrymme och stöd från de som han tidigare bekämpat? Ytterligare en kostnad var att erkänna för sig själv, för andra och för Gud att han tidigare haft/tänkt/trott fel. Byggt livet på ett ljug.

Kostnadsberäkningen ska inte underskattas. Inte heller för hur den ligger med och hindrar oss från att – om inte byta position – bejaka uttalanden och tankegångar från de som vi inte tycker om. Kostnadsberäkningen handlar också om rädsla. Ingen av oss vill eller orkar stå helt ensam. Den som ifrågasätter, och inte minst gäller det ifrågasättande av en meningsfrände, riskerar att hamna utanför. Det kostar på. Utanför vill jag inte vara. Men kanske att den frågan alltid är värd att bära med sig, är det värt att undvika priset (kostnaden) för att säga ifrån eller byta åsikt eller stötta meningsmotståndare bara för rädslan att hamna utanför? För Paulus blev ju – mycket förenklat – det hela en sanningsfråga. Lever jag mitt liv efter det jag förstår vara sanningen eller gör jag det inte? Han upplevde själv att han mötte Den som sanning, Jesus. Då fick livet rättas efter det, kosta vad det kosta ville. Det var Paulus det. Och vi då? Är sanning viktigare än att gemensamt med andra spy galla över det vi tycker är fel, eller som uttrycktes dumt och plumpt? Har några – ja, några har det – mod och kraft att våga också ge dessa stöd även om det kostar på? Eller handlar det mest bara om att sitta i värmen och samla billiga poänger?

Snabbt skrivet siste januari 2020