Löparfokus i 20 veckor

"Det är nästan så hälsotrenden blir en religion". Orden är mina egna. För 20 veckor sedan. Sagda i förbifarten, lite dåligt underbyggda, med tanke på allas gymande, alla järnmän, vasalopp och vätternrundor och dessutom alla tidningar och reportage om hälsa, hälsa och åter hälsa. Och vad jag nog egentligen tänkte på var hur hälsojagandet ofta blir livets stora fokus som tycks gå före allt annat. Till vilken nytta? Helt enkelt någon slags misstänksamhet mot att hälsojagande tenderar att gå till överdrift, skapa obalans i vad som är livets verkliga värde. Ett jagande, efter vad?

Jag vet inte om jag skulle uttrycka mig så idag, inte så generellt. Det är ju faktiskt sant att vi nog rör alldeles för lite på oss. Och forskningens belägg för att fysisk aktivitet både håller sjukdomar och åldrande på avstånd blir bara fler och fler. Sjukdomar, psykiska såväl som fysiska. Och att det finns stora vinster med att lite grann hålla koll på vad vi stoppar i oss visste vi väl redan tidigare. Socker, salt och fett i överdrivna mängder, sånt där som hjärnan älskar, är det förmodligen klokt att vara försiktig med. Så, balanserad kost och pulshöjande aktiviteter, det är bara positivt. Men någonstans gnager den där religiösa dimensionen kvar inom mig. Och dessutom parad med det där klassiska, att när ett intresse tar för stort utrymme i ens liv; finns då inte risken att jag missar andra väsentligheter? Eller ska frågan till och med ställas om det finns något jag flyr ifrån? Genom att ständigt fokusera på mitt stora intresse, det som ger mig tillfredsställelse, självförtroende och boost, så kan jag slippa ta itu med sådant som oroar, ger smärta, det som skapar obehag och rentav ångest. Kan då jagandet efter hälsa till kropp och själ också vara ett jagande efter det som kan dölja och mildra ett dåligt mående som egentligen borde hanteras på ett annat sätt?

Kanske, men inte självklart. Svar på sista frågan, alltså. När vi som människor hamnar i situationer som vi inte riktigt vet hur vi ska hantera för att livet ska bli gott och behagligt, då ägnar vi oss förstås åt olika former av undanmanövrar. Vi kan kalla det flykt. I den meningen är det mesta en flykt. Semesterresan. Biofilmen. KFF-matchen. Retreaten på Berget i Rättvik. Därför - om det nu alls behövs något därför - att livet inte alltid är enkelt. Vi behöver ofta skapa olika former av perspektiv. Se från ovan. Få avstånd i tid - kanske rum - för att förstå, vad är det egentligen som har hänt? Vad berodde på mig? På andra? Är det ens meningsfullt att försöka rätta till och göra helt? Hur? I detta kan vi inte bara sitta själva i vår kammare och grubbla oss fram till lösningar, vi behöver verkligen söka efter de sammanhang som ger tydligare klarhet. Ett av dessa sammanhang är att röra på sig (det finns förstås flera).

Naturligtvis kan fysisk träning vara en flykt. Såsom det mesta kan vara en flykt. Men den fysiska träningen bär i så fall också det mycket goda med sig att det samtidigt ger mängder med positiva bieffekter för mig. Också på det mentala planet. Nej, träningen löser inte mina problem, dem kan jag inte fly ifrån. Men som fysisk varelse sätter vi mycket av våra känslor i kroppen. De stressande känslorna ger upphov till spänningar. Till obalanser i kroppens mineraler. Att ständigt gå och vara stressad, vad det nu än kan bero på, tär inte bara på sinnet, på psyket och det mentala, utan också på kroppen. På andning, hjärta och blodkärl. Då mår kroppen bra av att röra på sig. Mycket bra, till och med. Så pass att den kan ge hjälp att hantera de bekymmer som stressade oss. Vi kan få en ny tanke eller idé. Vi kan försonas med att det blev som det blev, eller åtminstone oroa oss betydligt mindre, både för det som varit och det som ska komma. Och mitt i detta märka att de nya krafter som kroppen bygger upp med hjälp av träningen också i någon mån förs över på det mentala planet. En något större vila. En vila i att vara människa. En tacksamhet. Gud har skapat oss som en enhet, en tre-enighet. Kropp, själ och ande. Behandlar vi vår kropp väl, både utmanar den och vårdar den, så är det i vart fall inte till nackdel för själen och anden. Förmodligen bara till fördel. För egen del inbillar jag mig att känslan av närvaro i livets olika situationer har stärkts av min nu 20 veckor långa träningsperiod. Närvaro: att jag är lite mindre på väg, lite, lite mer här och nu. Det som blir i morgon, det blir. Som det blir. I bästa fall riktigt bra. Och med Gud vid min sida.

En reva i molnen

Jag letade bland alla mina foton efter en bild som kunde likna det jag såg i morse vid Lillaverke, på väg till Gudstjänsten i Oskars kyrka. Plötsligt i sydost öppnas en tunn blodröd reva i det grå molntäcket, och som en explosion av eld letar sig en solstråle ner bland granarna. Jag bestämde mig för att stanna vid nästa backkrön, kanske ta ett foto, men revan i molnet hade då redan slutit sig igen. Endast en svag orange-rosa färgton återstod, isolerad mot horisonten. Då jag kom fram till kyrkan strax efter fanns inte tillstymmelse till färg – förutom grått – någonstans på himmelen. Och under hela återstoden av dagen visade sig bara olika nyanser av grått. Men den lilla revan följde mig i mitt sinne. Bortom det som kan tyckas jämngrått finns en explosion av färg och ljus. Och bara en reva behövs för att hela tillvaron ska upplevas förändrad. (Bilden är från ett annat tillfälle).

Knäckebrödspizza

Måste jag verkligen nödvändigtvis, för att travestera Per Morberg, baka och grädda mina egna knäckebröd om jag ska prova på att göra knäckebrödspizza, härtill inspirerad av mina arbetskamrater? Ja, tydligen. Jag vet inte om det är något fel på mig, när det finns smaskiga knäckebröd från Leksand, Wasa, Solmarka gård och andra att smidigt köpa in. Men inte. Jag kan helt enkelt inte låta bli att prova själv. När chansen dyker upp. Jag har för övrigt bakat knäckebröd en gång tidigare i livet, strax före jul. Med kummin. Det hoppade jag över denna gången. Så nu ska här bakas knäckebrödspizza andra dagen i rad. Vafalls? Köpa tomatsåsen? Naturligtvis inte. Körsbärstomater från Mutti som får koka i 17 minuter med vitlök, salt och kryddor. Och ikväll får det bli med kyckling, banan, curry och jordnötter som garnityr. Igår körde vi mer klassiskt m skinka, svamp, räkor, olika ostar och överst mozzarella. Kanske det var såsen. Eller toppingen. Eller möjligen, möjligen knäckebröden, men pizzan blev utsökt! Jag medger att jag låter förvånad. Ordet "knäckebrödspizza" fick inte mina smaklökar att gå igång och vattnas. De hade fel, smaklökarna alltså. Fördomsfulla. Har ni möjlighet, så prova! Kanske med köpt knäckebröd. Det tänker nog jag göra nästa gång. Tror jag. Kanske. Möjligtvis. Fast att det är ungefär som att gå på promenad och passera en vacker höjd utan att gå upp på den. Promenaden kan ju bli bra i alla fall. Men varför låta bli att jogga upp på höjden...! Ständigt nya livskrön att nå fram till för att se vad som finns på andra sidan.

Mitt första lopp. Löparfokus i 17 veckor

På mitt rum hänger numera en liten medalj i silvrig metall. Sylvesterloppet 2017 finns ingraverat. På nyårsafton sprang jag och nästan 1000 andra 5 eller 10 km i ett löparevent som nog mer var en folkfest än en tävling. Fast många sprang fort. En del tävlandes mot andra, andra snarare mot sig själva. Jag tävlade också. Lite grann. Mitt första lopp sedan år 2000 då jag sprang 4 km runt Växjösjön. Detta var dock något helt annat. Det fanns ju inte på kartan för fyra månader sedan att jag skulle springa. Alls. Nu kände jag mig riktigt hemtam. Trots att all min träning skett i ensamhet i Svartbäcksmåla. Det kändes hemtamt och självklart. Visserligen otroligt imponerad då jag värmde upp och David Nilsson, landslagslöparen från Högby, tryckte ifrån bredvid mig. Vilken styrka! Vilken makalös spänst! Han satte sedan nytt banrekord med 14.53 på 5 km. Under 3 min/km... Men alla sprang inte så fort. Jag hade visserligen 110 löpare före mig med mina 28.30, men säkert ett åttiotal efter mig. Efter fyra månaders träning. Klart jag är glad. Kroppen, denna makalösa skapelse, håller så här långt. Även om den värker lite grann då och då. Men framförallt handlar det just nu om en tillfredsställelse att min kondition och fysik har förbättrats. Att jag i lugnt tempo förmår springa ganska långt och njuta av naturen, av att ta i, av att jag orkar mer än för två
månader sedan. Och anar att jag ska orka ännu mer om ytterligare två månader. Till nytta, inte bara för kroppen, utan också för själen och anden. Allt hänger ju ihop. Så att närvarokänslan ökar lite, lite grann hela tiden. Att livet är på riktigt. Och att Gud är nära.