The return of migrania

Så är den tillbaks. Huvudvärken. Inte som den regelbundet var före 1 september, dagen då jag helt plötsligt kom igång med min träning, men ändå. Den är tillbaks så pass att jag vissa dagar bara med största möda kan fixa mina arbetsuppgifter efter att ha intagit två Relpax, en tablett som innehåller eletriptan. Idag gick för övrigt inte ens det, att fixa arbetsuppgifterna. Trött och frånvarande plitar jag ner dessa rader från sängen. Huvudvärken är borta, ja, men jag är så oändligt trött att jag inte ens förmår mig att sova. Jag hade antagligen, med mycket stort besvär, kunnat genomföra några av mina arbetsuppgifter idag. Med hjälp av tabletterna kan jag ibland fungera som med autopilot. Både prata, le, visa medkänsla. Det är vetskapen om att jag har klarat ut liknande situationer tidigare som får mig att då orka. Kunna vila och fungera i sammanhanget. Så pass, att jag efteråt inte alls nödvändigtvis är fullständigt slut, utan tvärtom känner mig piggare än jag gjorde innan. Fast ändå med en sorg. Eftersom jag själv inte alltid känner mig helt närvarande då jag är påverkad av mina tabletter. Något som märkligt nog inte alltid tycks märkas av andra.

Huvudvärken är ändå betydligt mindre frekvent än tidigare. Det bara bekräftar det som jag alltid trott, att min migrän till stor del är stresspåverkad, och att löpningen (och även den lilla styrketräning jag ägnar mig åt) påverkar mina stressnivåer ganska mycket. Lägre nivåer av Kortisol antar jag, och högre nivåer av dopamin, om man kemiskt vill försöka förstå vad som egentligen händer. Och om det nu är så, måste jag ändå ställa mig frågan om varför jag inte märkt detta så här tydligt tidigare i mitt liv. Var det så enkelt? Om en högre nivå på den fysiska aktiviteten minskar huvudvärk, hur har det kunnat gå så spårlöst förbi mig? För det har det gjort. Då har jag haft migrän i 36 år (förmodligen längre) och sedan 23 års ålder huvudvärk mellan 1-5 gånger/vecka.

För ett och halvt år sedan hade jag huvudvärk dagligen, hur jag än bar mig åt kom jag inte ur den onda spiral jag hamnat i, en spiral där säkerligen huvudvärkstabletterna i sig själva triggade ny huvudvärk. Det resulterade i att jag fick remiss till Linköping där jag sedan dess fått behandlingar med Botoxinjektioner. Var tolfte vecka träffar jag dr Yumin Link. Behandlingen går på sju minuter. Resan fram och tillbaks tar 6 timmar (fast jag hinner ju alltid med lunch med Hilma också). Genom den behandlingen lyckades jag bryta den dagliga huvudvärken. Ytterligare en oerhört positiv följd av botoxinjektionerna var att mitt illamående vid migrän nästan helt upphörde. Likväl hade jag mycket huvudvärk. 15 Relpax/månad och utöver det en mängd receptfria tabletter. Tabletter som jag ibland säkert tagit utan att ha så värst kraftig huvudvärk. Utan snarare en känsla av att den var på väg. Den känslan kan ibland vara minst lika jobbig (jag överdriver inte, bara lite, lite) som själva huvudvärken i sig. Huvudvärken är fysisk, reell. Känslan innan huvudvärken är mer mental och nedbrytande, svår att värja sig mot. Den tar udden av glädje, av nyfikenhet, av entusiasm, av positiv energi, av själva meningen, av framåtriktande och av längtan. I dess ställe inträder snarstuckenhet, kalla känslor, hårdhet, stress och uppgivenhet. Värme och ljus byts mot kyla och mörker, typ. Huvudvärk innebär för mig att jag inte riktigt har tillgång till hela mitt register. Vissa dörrar inom mig stängs. När de dörrarna stängs, stängs också den glada förmågan att vara social. Jag blir innesluten i mig själv. Jag tror det är därför jag och många andra som är drabbade av värk av olika slag kan fyllas med en slags oroskänslor redan innan värken brutit ut. Hela skeendet påverkar så mycket, så negativt. Om detta finns mer att säga.

Sedan 1 september har jag halverat min konsumtion av Relpax, min migränmedicin. Min konsumtion av receptfria läkemedel har minskat med 88 %. Antagligen är det en kombination av löpning (just nu ca 5 ggr/vecka, minst 30 min/gång), styrketräning och botoxbehandlingen. Men det är uppenbart att en högre träningsmängd än vad jag utsatt mig för sedan jag spelade fotboll med Björnhults IF fram till 1981, typ, har haft häpnadsväckande hög påverkan och inverkan på mitt mående. Och jag återkommer till frågan - var det så enkelt? Att det fysiska, pulshöjande saknades i mitt liv? Ja, tänker du, det står det ju om i varenda tidning. Hm, tänker jag, och ska återkomma i ärendet. Och är under tiden oändligt, oändligt tacksam. Över livets vägar. Vilket jag nog alltid varit iofs. Ett litet äventyr är det allt.

Resurserna fanns där redan

Det jag nog upptäcker och som gör mig glad i min påbörjade löpträning är nog inte i första hand mina förbättrade resultat. Jo, det går säkert skriva mer om dem, att de triggar mig lite. Men det stora är att inse att jag redan i mig själv har det som behövs för att nå längre. Det finns i min kropp. Gud har gett mig en kropp som är till för att användas. Jag behöver inte vänta på att den ska komma ut i någon upplaga, Thomas 2.3.56 eller så, utan det är bara att köra på med Thomas 1.0. I den finns redan inbyggd en förmåga som bara väntar på att bli prövad och utvecklas. Detta gör mig glad. Att kunna använda mig av det som jag fått. Och nej, jag är ingen vinnarskalle. Tror jag. Har i alla fall aldrig upplevt mig som en sådan tidigare. Som ska nå längre och längre. Ibland har jag tänkt tanken, att om jag ville, verkligen ville, skulle jag nog kunna nå det mesta som jag har fått förutsättningar att nå. Om jag ville. Om jag försökte. Varför jag inte velat eller försökt har jag däremot aldrig stannat till vid sådär värst noga, jag är nog rätt nöjd med hur livet ser ut, helt enkelt. Men kanske att det är något av detta jag faktiskt trott på som jag nu nosar på i min löpningsträning, att många mål går att nå bara jag försöker. Med den skillnaden att jag faktiskt aldrig trott mig om att jag skulle kunna springa som jag gör nu. Inte idag. Inte i min ålder. Inte med den molande värken i min ländrygg som jag burit på till och från under flera år. Inte med min historia som migräniker sedan 16 års ålder. Det har gjort mig förbluffad. Jag förmådde mer än vad jag ens vågat tänka. Och tycker dessutom att det är kul. Och än en gång, alla resurserna hade jag redan inom mig. I min kropp. Det var ju bara att börja. Jag är medveten om att alla människor inte har samma resurser, vare sig fysiskt, andligt eller själsligt. Men alla har antagligen resurser (gåvor?) inom sig som väntar på att få tas i bruk. Vilket äventyr att få upptäcka dessa!! 

Löparfokus i tio veckor

I fredags hade jag sprungit regelbundet i tio veckor och dessutom varit rökfri i sex. För två veckor sedan sprang jag en mil för första gången på 18 år. Inte så fort, men ändå. Jag springer fem kilometer under 30 minuter utan problem. Mitt mål var att kunna springa fem kilometer överhuvudtaget utan att vara helt färdig. Jag har nått det målet. Och min kropp har inte protesterat mer än att jag kan leva med smärtan. Lite molande värk då och då i höfter och knän. Men inte värre än att det lägger sig efter ett dygn eller två.
Min kropp har förändrats. Den är nuförtiden full av iver att på nytt komma ut i löparspåret. Även om det är två plusgrader och duggregn. Och att känna att kraften räcker till i uppförsbackar också efter fyra kilometer, det är nästan en fröjd att få uppleva. Att få märka att kroppen känns lätt. Att jag har balans och kontroll. En glädje över den kropp som Gud har gett mig, även om den har några år på nacken, vilket sätter sina spår. Men den fungerar. Och den fysiska aktiviteten påverkar både det mentala och det andliga. Det andliga får sin kick redan i det att jag andas luften, känner kroppens ansträngning, känner luft och regn mot min kind, känner svetten rinna, alltså totalt sett känslan av ATT JAG LEVER. Då fylls jag av tacksamhet mot Gud. Över allt som Gud ger mig, har gett mig och kommer att ge mig. Mitt sinne letar efter bibelord om löpning, och jag får till mig berättelsen om kapplöpningen till den tomma graven, den som Johannes vann. Ett lopp mot den levande Jesus. Så kan jag känna. Att jag för varje steg närmar mig just honom. Eller märker jag bara att han ju springer vid min sida? Märker jag hans närvaro, han som är själva livet?