Vårdagjämning

Det både regnade och snöade i lördags. Likväl var promenaden i trädgården nästintill paradisisk. I landet kröp scilla, krokus och några små minipåskliljor ihop, väntandes på att regnet skulle gå över. Fast inombords var de säkert nöjda. Vatten och fukt, utan det inget liv. Sol hade det varit dagen innan, då bilden ovan togs. Knoppar som tidigare varit nästintill genomskinliga sprack plötsligt upp. Med en aning stolthet, fast samtidigt lite försiktiga, vänder sig blomman mot solen. Kronbladen öppnar sig som en famn mot ljuset för att fånga in så mycket som möjligt av värme och energi. Öppnar sig som en hälsning mot den kraft som fört dem upp ur vinterns dolda tillvaro inuti en lök i skydd av några lager jord. Skydd mot kyla och torka. Men nu - frihet och sol, om än inte särskilt varmt.

Men denna lördag med regn och snö är de säkert ändå nöjda. Vattnet och det mulna vädret är livgivande. Bara sol och den lilla påskliljans existens är snart över. Regnet är barmhärtigt, i varje fall om det kommer i lagom mängder. Blommans liturgi som pågår i rabatten förlängs med några dagar. Snart väntar nervissnandet, liljans vänner Vintergäcken drar redan sin sista suck. För denna gången. Men än ska de gula kronbladen få sjunga både Gloria och Sanctus till den Gud som är dess upphov. Ett Gloria som senare, i påsknattens mysterium ska följas av hela kyrkans Gloria. Över honom som också var täckt av några lager jord för några dagar. Men som uppstod som i kronblad av ljus, ett ljus som sedan den dagen skiner i hans kyrka. Kärlekens ljus.

Vårdagjämning. Jodå, det är då dagens ljusa timmar blir fler än de mörka. Åtminstone i vår del av världen och här i Nybro. Men det är också en tid då skapelsens liturgi synligt börjar dansas. En kärleksdans som Gud ger som en gåva till oss. "Kom du ihåg att njuta av min skapelse?", kanske Gud frågar en gång, vid paradisets port. Men nej, jag kommer inte ihåg det. Inte varje dag. Men denna lördag med regn och snöblask och huttrande påskliljor känner jag för en stund hur allt, allt pulserar. Av liv. Och då blir även marssnön en njutning. Tack, Gud.

Helhet och kallelse

Två ord, hel och kall. Hel som i helhet, fullkomlighet, och kall som i kallad, ett ord som har sitt ursprung i fornsvenskans kal som betyder uppmana. En gång var allt som är, helt och helhet. Eftersom allt var Gud och Gud är hel, inte delad, inte splittrad. När Gud skapar världen finns helheten kvar, trots att världen inte Gud. Jag tänker mig att det är ungefär som med en konstnär som sitter vid sitt staffli eller drejskiva, tavlan eller lerkärlet är ju inte konstnären, men konstnären finns ändå däri. Om jag gör en målning och får höra att den är vacker, berör det mig. Om någon sticker kniven i duken skapar det smärta i mig. Fast tavlan inte är jag.

Vi är Guds konstverk. Skapade till ett liv i helhet, helighet och harmoni. Och om allt vore väl skulle det vara gott så. Men så är det inte. Och till stor del beror det på att vi inte helt lyckas uppfatta vad Gud kallar oss till, vilket nog främst är närmare gemenskap med honom själv.

Kallelsen är unik. Meningen med vårt liv är att fullborda den unika kallelse som Gud ger var och en och som ingen annan kan utföra i ditt ställe. Det blir som att det är först när vi, var och en gör det vi skapats till och som bara vi kan göra, som Guds konstverk blir färdigt, helt.

Kallelsen är viktig i en värld som inte alls blev som Gud ville. Den ger meningsfullhet. Att kunna se och svara ja på sin kallelse är att sträcka ut sig i sin fulla längd. Det finns en uppgift inom mig som söker sin fullbordan!

Vägen till att se sin kallelse går genom Jesus. När alla små konstverk som Gud skapat mest sprang för sig själva och skadade både andra och sig själva i sin förtvivlade jakt på att duga, vara vackra, nyttiga, bra, bättre och bäst, och inte förstod att det är helheten, tillsammansheten som är målet, då kliver han själv ner. För att dra oss i rätt riktning. För detta krävdes tydligen, så som mitt begränsade förstånd uppfattar det, att han, den som är helhet och helighet, låter sig brytas ner, utgjutas, för att det som gått sönder skulle kunna helas, genom försoningen, förlåtelsen och det nya livets kraft.

*****

En svart mes och en duva satt i en gran i skogen. Snön vräkte ner. Vet du vad en snöflinga väger? Frågade svartmesen. Just ingenting skulle jag tro, svarade duvan. Hör då på vad som hände mig i fjol, sade svartmesen och berättade hur han suttit på en gren i ett träd när det började snöa. Han hade inget bättre för sig än att räkna de stora flingor som sakta föll på grenen där han satt. 413 655 snöflingor singlade ner medan allt förblev sig likt. Först då den 413 656:e flingan som vägde ”just ingenting” landade hände något stort. Med dunder och brak bröts den mäktiga grenen av och skapade ett tag ett himla liv i skogen.

Att vara människa är att både vara en bräcklig liten prick, just ingenting, i ett oändligt universum och en person med unik särprägel, en tyngd att räkna med. En som genom sina val bidrar till att bevara och förvandla, befästa det som är och pröva det som skulle kunna bli.

Kallelsens väg (efter den salige Per Mases)

1 Börja med att bejaka dig själv, både dina gåvor och dina begränsningar

2 Kom aldrig i personlig fiendskap med dig själv, då blir du en person med själslig huvudvärk, dessutom lätt egocentrisk.

3 Glöm ditt ego, strunta i att bevara din prestige, din yta utåt. Ersätt den med tillit, en känsla av att vila i någonting större.

4 Avvisa all destruktiv kritik. Se till att vara i goda sammanhang, i vänskap så att du blir sedd och förstådd.

5 Låt kärleken bli drivkraften i ditt liv.

Med lån och inspiration av Patricia Tudor-Sandahl

Askonsdag

Kom ihåg, o människa, att du är stoft och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium.

Vilken hisnande paradox som man får uttalad över sig då korset av aska tecknas på pannan i askonsdagens mässa. Människan tilltalad som en kung, en drottning, som någon att högakta och respektera, ja, ett gudaväsen. Och sedan, därefter, kom ihåg att du är stoft. Aska. Jord. Förgänglig. Ingenting. Är det underligt att människan är svårfångad till sitt väsen! Hon är en paradox. Det ljuvligaste och mest underbara. Och samtidigt, i eller av sig själv, ingenting. Nada. Hon är en virtuos, en speleman som dansar fram, som strör rosor och glädje längs vägen. Och samtidigt strör hon intet. Tomhet. Fåfänglighet, svek, lidande och död. Hon kan ge det mest fantastiska till alla, men samtidigt ta ifrån alla meningen med hela tillvaron. Hon är en paradox. Ja, vi är stora, med närmast gudomliga förmågor. Men när vi behåller dessa för oss själva blir vi små. Det som människan har fått får hon inte behålla för egen del. Det måste ges. Annars går du, o människa, till att bli en o-människa, en ickemänniska.

Omvänd dig och tro evangelium. Att den som är värd att upphöjas vill komma oss till mötes. Ge av sig själv. Kärlek. Genom att ta emot fylls vårt stoff med liv. Som aldrig ska dö.