Om allt går åt skogen

Hur blir det om allt går åt skogen? Kan man förfalla in i sådana tankar på Förintelsens minnesdag? Förintelse; detta som inte får upprepas. Aldrig mer bli till. Utrotning av en folkgrupp. Av flera grupper. De homosexuella. Funktionshindrade. Det kanske aldrig blir så någon gång mer som under Andra världskriget. Det kanske blir värre. Den gången bestod nationerna, mer eller mindre, även om flera tvingades in under ockupationsmakt. Men det som raserats, ja, inte familjer och släkter hos stora delar av det judiska folket och bland romer, gick ändå att göra någon form av nystart utifrån. Men tänk om det blir värre i en framtid inte långt från vår? En tid, inte bara med "förvar" (läger), utan också med fördrivningar. Där grupper av människor måste dra från plats till plats och som inte blir mottagna någonstans. Bland dessa hemlösa kanske du och jag är. Eller tillhör vi de som fördriver? För, om allt går åt skogen blir vi inte goda mot varandra, det är ett som är säkert. Vi börjar misstänka varandra. Vi skyller på varandra. Blir rädda för varandra. Och när rädslan kommer in så sinar kärleken. För mig är nog detta det stora dilemmat. Hur ska jag lyckas kunna bevara kärleken när jag är ansatt? Älska fast jag är utsatt. Är det bara några av oss som alls kan det? Som klarar av att stå upp för godhet och sanning fast man är rädd och försvagad? Var finner jag min kraft? Hos Gud? Ja först hos Gud. Men för mig, som människa på denna jord, är en stor del av lösningen också att inte vara ensam. Att ha en själsfrände. En trosfrände. Eller några. Det räcker med någon/några. Vänner kan jag ha många. Tros- och själsfränder kan jag vara glad om jag har några få. Det räcker. Och så får jag hoppas att det ändå aldrig går åt skogen. Fast skulle det göra det vill jag nog ändå försöka vara lite beredd. 

Krönika

Detta är ingen krönika. Men tanken har följt mig några dagar vilket är lång tid för mig. Tålamod är inte min starka sida, inte heller framförhållning. Bäst blir det när jag är sent ute med kniven mot strupen och knappt vet hur jag ska börja. Fast, i ärlighetens namn, jag har väl oftast i någon mån tänkt ett antal tankar i förväg, åtminstone möjliga ingångar eller utgångar. Eller vet jag var jag ska hämta stoff och har lärt mig att jag genom det oftast får till en begriplig och någorlunda fyllig, tja, säg innehållsrik story. Predikan, alltså. Eller griftetal. Hur eller hur, den tanke som har följt mig är att skriva ett stycke eller två utifrån olika teman, en gång i veckan. Jag tänkte börja med skönhet. Om den är nog i sig självt. Tillräcklig. Det är den delvis, slog det mig idag när jag körde på ölandsbron, men det var ju inte det jag skulle skriva om nu. Egentligen. 21.59 på tisdagskvällen, då jag borde hoppat i säng, eftersom jag idag varit hemskriven (hemma på grund av lätt förkylning som kräver ett negativt covidtest), men jag kom ändå på att det ju finns underbar skönhet som samtidigt bär med sig katastrof. Vulkanutbrott, om man nu tycker det är vackert. Atombombernas plym. Ja, ja, jag ska fundera vidare. Men skönhet vill jag fundera omkring. Sedan får jag se vad det blir. Om det blir något. Men det finns tillfälle då jag får ihop mina funderingar till begripliga meningar och dessa vill jag dela med mig av. För att kanske hjälpa dig att fundera vidare över livet och tillvaron. Hur livet levs bäst, typ. Och så. Ja, det blir nog bra med det!