Örsjösjön runt. Några bilder

Det var så mycket liv idag i naturen att man blev vimmelkantig. Och mer lär det väl bli närmaste veckorna. Trots avsaknad av sol var det en ljuvlig vårdag, som gjord för en promenad Örsjösjön runt, trots att jag dras med en rejäl förkylning. Här är några bilder.

En skojig knopp av något slag. Brakved? Svårfotad med mitt amatörobjektiv.

Hängen.

Knoppar som är på väg att brista. Osäker på trädslag. Al?

Solnedgång 14 april i Paradiset

Att släppa taget II Genom död till liv

Det som hindrar mig från att släppa taget, handlar det om en oro, en osäkerhet, en rädsla för att mista kontrollen? Vad innebär då det? Handlar det ytterst om döden? Aldrig tappar jag väl kontrollen så som då jag dör? Ok, det kanske handlar om döden, men det känns lite nedslående. Och Jesus går ju inte omkring och säger ”Kom ihåg att du är dödlig”, så som vissa klosterordnar gör. Samtidigt, rädslan inför att hoppa bungyjump, har inte det med döden att göra? Många utmaningar som vi ger oss in på, nog har de ytterst med döden att göra? Med det faktum att jag inte till hundra procent vet om jag ska överleva. Och om jag överlever mitt bungyjump, då trippar jag på något sätt lite lättare genom livet. Ett tag. Kan hålla bekymmer på avstånd. För visst är det så att utmaningar som jag går igenom där döden smeker mig över ansiktet de gör något med mig. I längden något positivt, där jag mer börjar uppskatta livets ”småsaker”. Jesus leder in oss på tankar om döden redan när det handlar om tron på honom själv. Så, om tro har med död att göra, så har tro också att göra med att släppa taget. Tron i sig är att släppa – om så bara en aning – på taget.

Jag kan alltså inte ärligt tro om jag inte också släpper taget. Tron är alltså en vandring från det jag brukar räkna som min trygghet, ut mot det otrygga. För att lära mig att tron bär även där. På det sättet är tro det vi brukar kalla tillit. Vad trons övning i förlängningen handlar om är att det enda jag behöver, det är Gud själv. Gud är den ende som jag kan lita på finns kvar också när allt annat rasar ihop. När det går upp för mig kommer jag lättare att kunna släppa taget om det i livet som bara dränerar mig på energi. Hur värdefullt jag än tror att det är. Men det är också så, att jag då kommer att uppskatta saker som jag tidigare inte såg.

Jag gillar egentligen inte att prata om energi. Jag tycker ordet liv är så mycket bättre. Irenaeus av Lyon, biskopen på 140-talet, pratar om att Guds längtan är den fullt ut levande människan. Jag hörde om det för över tjugo år sedan och påminner mig om det ibland. Och funderar, är inte detta att släppa taget, just att bli mer levande? Fast det finns en liten komplikation. Med att släppa taget, menar jag. Ansvarsfrågan. Jag måste väl fundera vidare över den. Alltså, om jag har en bil har jag ansvar för att sköta den med allt vad det innebär. Att släppa taget kan inte betyda att jag bara glatt sätter mig i bilen varje morgon och tror att den rullar av sig själv i evigheters evighet. Det är ansvarslöst. Fast blir det inte så då, att ju mindre jag äger, desto mindre måste jag göra mig fri ifrån? Släppa taget ifrån? Är ägandet i sig ett problem? Kanske. Fast samtidigt, att ta ansvar kan ju låta betungande, men det betyder också att jag har ett förtroende att förvalta, att hålla något i bra skick. Det kan skapa liv inom mig när jag övar upp in förmåga och mina talanger. Och då blir plötsligt detta att släppa taget ytterligare något annat.

Att släppa taget är tydligen också att förstå att allt i livet är en gåva. Själva livet är en gåva. Mina vänner, min familj, mitt sammanhang. Gatorna, skogarna, stränderna och sjöarna. Gåvor att förvalta. Som inte ska få makt över mig, för då blir jag ju bunden och ofri. När jag anar att det jag har är gåvor, givna till mig, finns chansen att livets meningsfullhet ökar. Jag är någon i ett sammanhang. Ett sammanhang som jag inte har full överblick över, men där vägen till livet (som ju egentligen är tron) inte är en prestation utan att ta emot. Inte ett fasthållande, där den som samlar och äger mest när döden kommer har vunnit, utan det handlar om modet att släppa. Då ska jag inte stå där lottlös. Utan fyllas av mer liv.

Den som förlorar sitt liv ska vinna det, säger Jesus. Det är kanske det som det snåriga och dunkla tänkandet ovan vill försöka kasta lite ljus över.

Att släppa taget

Två träd, Årsvik, Öland

Vi kom att tala om att släppa taget. Att Jesus nog ibland utmanar de som han möter att våga göra det. Men vad betyder det egentligen? Vad sker när vi släpper taget? Vad är det vi behöver släppa? Varför är det så viktigt? Jag behöver fundera mer på detta, tror jag.


Det finns förstås olika former av fasthållande, det som vi håller fast vid. Menar Jesus att allt fasthållande är till nackdel för oss? Först tänker jag, att så kan det naturligtvis inte vara. Att hålla fast vid löften och överenskommelser, vid dygder, vid ideal och liknande borde väl vara ett gott fasthållande. Att inte svika. Att inte ljuga. Att inte leva med dubbelmoral. Jo, säkert något gott. Men det slår mig att även ett fasthållande vid detta goda kan leda in i en form av fångenskap. Att hålla fast, det är något som jag gör som kan vara både gott och ont. Att vara fasthållen däremot är nästan alltid (eller alltid?) något negativt. Att vara fasthållen betyder att inte vara fri, framförallt inte vara fri till att leva efter kungsbudet om kärleken till Gud, min nästa och mig själv.


Kan en dygd vara något negativt? Ja. Det är ibland bedrägligt svårt att avgöra av vilken anledning jag t ex ger en människa hjälp och stöd. För min egen skull eller för den andres. Det kan ju mycket väl vara så, att min hjälp hindrar den andre från att själv tvingas försöka, lära sig, växa och mogna. Curlingföräldrar är ett uttryck som dök upp för ett antal år sedan. Föräldrar som i överdrift ställer upp och lägger världen tillrätta för sina barn. Men detta kan även finnas vid andra tider i livet. För det är svårt att stå bredvid och se en medmänniska kanske falla och slå sig, men ibland är det nödvändigt för att hon själv ska finna den rätta styrka och balansen. Att låta andra bli beroende av vårt stöd och vår bärkraft är inte till hjälp. Inte i förlängningen. Dessa ord som ett försök för mig själv att konkretisera hur även dygder kan vara ett negativt fasthållande.


En utmanande liknelse av Jesus är berättelsen om att vi inte ska bekymra oss för morgondagen. Se på liljorna på marken och fåglarna i skyn, uppmanar han oss. För mig är det en bild av att släppa taget, släppa kontrollen. Blomman (och trädet) växer genom att dels sträcka sig mot solens ljus och värme, dels förankra sig i markens mylla och fyllas av vatten och näring. En mycket organisk bild. Blomman. Trädet. Korset. Som inte är på jakt åt något håll utan bara står och är.

Fri såsom fågeln...

Det svåraste att släppa taget om är antagligen det egna livet. Då kapas alla livlinor. Flyktvägarna skärs av. Utlämnad. Övergiven. Jag vill så gärna ha kontroll, vilket kan få mig att både vara försiktig i överkant - det är en sak – men också faktiskt att blunda för det som egentligen håller mig fången. Försiktigheten, rädslan för smärta och övergivenhet, kan göra att mitt synfält blir smalare och smalare så att jag inte tillåter mig att se rep som bör kapas, vägar som borde överges. Livsutrymmet krymper, spänningar och stress ökar i både ande, kropp och själ.


Handlar då till sist svårigheten med att släppa taget och att göra mig fri från det som binder mig, om rädsla? Och om smärta? En oro som är förbunden med att bryta med det som jag gjort till en del av mig själv, till mitt eget? Säkert. För många blir enda vägen att släppa taget, att smärtan att hålla fast (vid det gamla) blir starkare än rädslan för den smärta som kan uppstå om jag släpper taget. Som ett val mellan två onda ting. Där lösningen till sist blir ... överlåtelse. Att överlämna sig. Kasta sig ut. Ge upp, gripa modet att lämna sig till Gud. Ta emot.


Jag blir väl inte mycket klokare av det jag skrivit ovan. Att släppa. Att låta ske. Jo, jag kan inse att det förstås tar väldigt mycket energi att hålla fast, grabba tag och vilja ha kontroll över tillvaron. Ett fasthållande som leder till låsningar, stelhet, förkrympta livsmöjligheter, misstänksamhet, dömande av både mig själv och andra, kort sagt ett fasthållande som riskerar att göra mig till en liten lort, som hon sa Astrid Lindgren. Och om det är något som Gud inte skapat oss till så är det små lortar. Utan till sprudlande kärleksvarelser, eller åtminstone med längtan efter att bli sprudlande kärleksvarelser. Så, om fasthållandet begränsar kärleken och längtan och håller den fången, då finns väl ingen tid att förlora för att finna vägen för att befria den? Genom mod. Att våga. Och tro. Släppa taget.

Humlans flykt (den ville inte vara med på bild)