KFF- Elfsborg 0-3. Det borde tala sitt tydliga språk. Och gör det ur några aspekter men likväl inte ur andra. Elfsborg gjorde mål. Det gjorde inte KFF. KFF gjorde vissa fatala misslyckande i försvaret. Det gjorde inte Elfsborg. KFF blev rejält tröttkörda sista femton och förmådde då inte längre riktigt hota Elfsborgs kompakta försvar. Ben och huvuden blev tunga. Men i 75 minuter höll man Elfsborg stången. Och en förlust mot ett guldjagande lag från Borås, är väl ändå inget att skämmas över, eller? Ändå var min bestående känsla efter matchen sorg och smärta. På ett helt annat sätt än mot Landskrona - kan det varit hösten 2002 - då himlen förmörkades av moln samtidigt som tåget mot ett förnyat kontrakt susade iväg i fjärran. Då - uppgivenhet, det är kört. Nu - frustrerad sorg, för laget är värt ett bättre öde än ett harvande i allsvenskans bottenregioner. Och det är bara laget självt som kan förändra ödet till ett positivt resultat. Visst kan man ropa efter förändring. Efter andra spelare än de som finns i laget. Efter annan tränare eller till och med låta huvuden rulla i den högre ledningen. Men det första för laget och tränarstaben att göra just nu är att inse att det är vi som ska göra det och inga andra. Till och med tänka så, att vi vill inte ha några andra. Utan att det är vi som ska göra det, det är vi som kan göra det, och skulle det likväl inte gå ska vi bäras av plan efter genomförd match. Komma ihåg inför varje match: Det var för att besegra det här laget jag sprang i snöglopp i vintras, frös och fick ömma muskler. Det var för att besegra det här laget som vi har nött och nött, taktik, löpningar och passningar. Det var för att vinna. Ska någon besegra oss ska det få kosta, vi säljer oss inte. När någon i laget gör ett misstag ska han ändå uppmuntras. Svagheterna tar vi på oss kollektivt, för det kunde varit vem som helst av oss. När någon i laget gör något bra ska han hyllas, lyftas upp så nästa prestation blir ännu bättre. Det är vi som är KFF och ett möte med oss ska inte gå det andra laget förbi. Inte något lag. Vårt lag ska vara ett lag som andra spelare längtar efter att få ansluta sig till utan att få det. Vi spelar inte bara med varandra utan för varandra. När vi faller är det för att vi ska resa oss igen. Och igen. Vårt lag är unikt, bara i vårt lag lag spelar just nu vi elva. Inga andra. Tillsammans kämpar vi, kampen är vår. Med kampen kommer segern, den som gör mödan värd, som gör varje steg på varje träning, värd att underkasta sig. Vi är KFF. Det är vi som ska göra det. Och det är vi som kan göra det.
När KFF föll ikväll var det inte för att ligga kvar. Misslyckas kan alla göra. Men nu är det tid att resa sig, minnas de sjuttiofem minuter då laget höll jämna steg med ett guldjagande lag för andra matchen i rad. I nästa match är det inte främst motståndaren som ska övertygas om laget KFF. Det är KFF själva som efter matchen - hur det än går - ska veta att vi gjorde det bra - tillsammans. Vi spelade inte bara med varandra utan för varandra. För vi är KFF. Det är vägen till förbättrat resultat - tro och våga. Kompetensen och förmågan har ni redan.
No comments:
Post a Comment