Söndagskväll på GfA

KFF- Elfsborg 0-3. Det borde tala sitt tydliga språk. Och gör det ur några aspekter men likväl inte ur andra. Elfsborg gjorde mål. Det gjorde inte KFF. KFF gjorde vissa fatala misslyckande i försvaret. Det gjorde inte Elfsborg. KFF blev rejält tröttkörda sista femton och förmådde då inte längre riktigt hota Elfsborgs kompakta försvar. Ben och huvuden blev tunga. Men i 75 minuter höll man Elfsborg stången. Och en förlust mot ett guldjagande lag från Borås, är väl ändå inget att skämmas över, eller? Ändå var min bestående känsla efter matchen sorg och smärta. På ett helt annat sätt än mot Landskrona - kan det varit hösten 2002 - då himlen förmörkades av moln samtidigt som tåget mot ett förnyat kontrakt susade iväg i fjärran. Då - uppgivenhet, det är kört. Nu - frustrerad sorg, för laget är värt ett bättre öde än ett harvande i allsvenskans bottenregioner. Och det är bara laget självt som kan förändra ödet till ett positivt resultat. Visst kan man ropa efter förändring. Efter andra spelare än de som finns i laget. Efter annan tränare eller till och med låta huvuden rulla i den högre ledningen. Men det första för laget och tränarstaben att göra just nu är att inse att det är vi som ska göra det och inga andra. Till och med tänka så, att vi vill inte ha några andra. Utan att det är vi som ska göra det, det är vi som kan göra det, och skulle det likväl inte gå ska vi bäras av plan efter genomförd match. Komma ihåg inför varje match: Det var för att besegra det här laget jag sprang i snöglopp i vintras, frös och fick ömma muskler. Det var för att besegra det här laget som vi har nött och nött, taktik, löpningar och passningar. Det var för att vinna. Ska någon besegra oss ska det få kosta, vi säljer oss inte. När någon i laget gör ett misstag ska han ändå uppmuntras. Svagheterna tar vi på oss kollektivt, för det kunde varit vem som helst av oss. När någon i laget gör något bra ska han hyllas, lyftas upp så nästa prestation blir ännu bättre. Det är vi som är KFF och ett möte med oss ska inte gå det andra laget förbi. Inte något lag. Vårt lag ska vara ett lag som andra spelare längtar efter att få ansluta sig till utan att få det. Vi spelar inte bara med varandra utan för varandra. När vi faller är det för att vi ska resa oss igen. Och igen. Vårt lag är unikt, bara i vårt lag lag spelar just nu vi elva. Inga andra. Tillsammans kämpar vi, kampen är vår. Med kampen kommer segern, den som gör mödan värd, som gör varje steg på varje träning, värd att underkasta sig. Vi är KFF. Det är vi som ska göra det. Och det är vi som kan göra det.
När KFF föll ikväll var det inte för att ligga kvar. Misslyckas kan alla göra. Men nu är det tid att resa sig, minnas de sjuttiofem minuter då laget höll jämna steg med ett guldjagande lag för andra matchen i rad. I nästa match är det inte främst motståndaren som ska övertygas om laget KFF. Det är KFF själva som efter matchen - hur det än går - ska veta att vi gjorde det bra - tillsammans. Vi spelade inte bara med varandra utan för varandra. För vi är KFF. Det är vägen till förbättrat resultat - tro och våga. Kompetensen och förmågan har ni redan.

Schnitzel på Blauflesch i Ulm

Med en trivsam atmosfär, fylld uteservering och även välfyllt inomhus, lovade redan första intrycket gott. Och jag kan redan nu avslöja, fastställa och utropa: Godare snitzel har jag aldrig ätit! På rekommendation från servitrisen tog jag Blausnitzel eller Blauschnitzel som man säger här, och till denna snitzel spätzle med ost och så en pepparrotssås med grönpeppar. Fulländat! Utseendet på portionen var inget att yvas över, men redan doften sköljde undan alla tvivel! William åt klassisk Wienerschnitzel m pommes, den saknade lite ketchup tyckte han. Anna åt Pfefferschnitzel med Rösti, Signes Chefschnitzel (anspråkslöst namn som den helt nådde upp till) var panerad, med sås m färska champinjoner och så käsespätzle. Tilläggas till denna höjdarmåltid ska priset. € 7,90 per person, detta på grund av den oväntade upptäckten vid sittande bord att torsdagskvällar är schnitzelkvällar på Blauflesch. Restaurangen ligger något utanför centrala Ulm, på Lindenstraße 2, strax söder om Blauinsel. Schnitzel och restaurang får fem stjärnor!

Frukost TT-line

Vad är väl en frukost på TT-line, den kan ju vara dötråkig, urtrist eller... alldeles, ja, som förväntad, för det var den nog, men med hyggligt urval av kallt och varmt och flingor och filar och så. Dock var Signe sjuk och mot det hjälpte varken rejält sockrad tysk fruktyoghurt eller varm choklad. Men trygga tre stjärnor till frukosten. Värd sitt pris? Tja, när valet är att komma hungrig i land i Travemünde 07.16 en torsdagsmorgon i juni med påtagen kavaj och skor och utan snus, är nog svaret ett försiktigt, nej, förresten, ett kraftfullt ja mit emphas!
Ingen bild heller denna gång.

Hamburgare Ekerödsrasten

Ekerödsrasten har jag stannat vid flera gånger genom åren och sällan varit besviken. En härlig Ekerödsburgare med pommes låg framför mig runt 19-tiden 24 juni. Allt såg bra ut, vacker uppläggning med burgaren omsorgsfullt framlyft bland övriga tillbehör. Dock levde den denna gång inte upp till förväntningarna. Framförallt så var den smaklös, trots krogens egna köttproduktion. Därtill något torr, men det är ju å andra sidan rent nötkött. Men när både dressing och bröd ger en högre smakupplevelse än själva burgaren saknar jag något. Ingen i sällskapet var riktigt nöjd, pasta bolognese var väl det som kom närmast godkänt. Bakad potatis m kycklingröra var även den smaklös. Ekerödsburgaren får två stjärnor, kycklingröran två svaga stjärnor.
Ekerödsrasten ska jag likväl återvända till. Jag vet att ni kan bättre! Och Trafikverkets rastplats i anslutning till krogen är fräsch och trevlig.
Ingen bild denna gång...