Mitt längtans hav

Om en upplevelse av Gud (Kristus)
Jag tror inte att jag letat -
jag visste inte att du fanns,
fast jag nog innerst inne vetat
att det fanns mer liv någonstans:
i en källa, dold, långt djupt inom mig,
som bara tillhörde dig,
som utan dina ord och din närhet
aldrig kunnat öppnas inom mig.

Du har öppnat upp en dörr inom mig,
en ström av liv går från hjärta till hjärta.
Du har öppnat upp en dörr inom mig,
mot en plats jag inte visste fanns,
mitt längtans hav.

Så kom den stunden, när jag kände,
att livet var så mycket mer.
Alla perspektiven vände,
det är bara här och nu som jag ser.
Ett nytt liv inom mig sjuder
en glädje över varje dag,
det är som kärleksklockor ljuder
på nytt vid varje andetag. För

du har öppnat upp en dörr inom mig,
en ström av liv går från hjärta till hjärta.
Du har öppnat upp en dörr inom mig,
mot en plats jag inte visste fanns,
mitt längtans hav.

Aldrig har nån gett sån glädje.
Aldrig har nån rört vid mig som du.

Du har öppnat upp en dörr ...

Två verser och en refräng i popstil, typ,beskriver ett genomgripande gudsmöte. Nedskrivet omkr 2007, händelsen skedde några årtionden dessförinnan. I efterhand känns dessa rader som vilken dansbandstext som helst, fast även de kan ju ha en del djup, förstås ;-) ;-)

Det porlande

Ordet ”porla” är ett vackert ord, tycker jag. Kanske för att det går att förknippa med liv på så många sätt. Porlandet från vårbäckar. Porlandet i hängrännor. Vissa har ju ett porlande skratt, som liksom bara rinner fram. Vissas sätt att formulera sig är porlande. Och det finns musikstycken som också är porlande, ton efter ton, stämma som läggs till stämma, först försiktigt, sedan kanske glatt, livfullt och sprudlande. Alltid dynamiskt, fast ändå inte pompöst eller bombastiskt. Det porlande, både bäcken, skratten, orden och musiken, blir något som är angeläget, som är svårt att värja sig mot, som man bara vill ha mer av, det där som man inte vill ska ta slut, som gör att man för en stund är någon helt annanstans.

Egentligen finns det väl inget som är viktigt eller värdefullt som inte på något sätt har något angeläget i sig. Någon kanske har ett bättre ord än angeläget, just nu hittar jag inget bättre. Urgent på engelska. Det som är angeläget har ett budskap, ett ärende, en hälsning till mig. Det som inte är angeläget är bara en konstruktion utan djup, utan nerv, utan liv. Jo, jag vet att ordet angeläget ibland kan kännas negativt, ändå tycker jag ordet beskriver något viktigt. En bok som inte är angelägen kommer aldrig att gripa tag i mig. En låt eller ett musikstycke som inte i text, harmoni eller vacker sång känns angelägen blir tråkig och tom. Ett kyrkorum eller en mässa som inte bär på ett angeläget budskap till mig och de omkring mig, kommer inte att väcka eller fördjupa min gudsrelation. Lite svårare blir det kanske med människan. En människa som inte är angelägen kan ju till sist ändå visa sig bära på skatter som får en avgörande betydelse för hela mitt liv. Medan en människa som känns för angelägen ofta kan upplevas påträngande och besvärande. Hur beskriver man det angelägna hos människan, det som är som bäcken, det stilla porlande som bär på livet självt? Och vad är det som gör att vi märker detta angelägna, detta liv, denna nerv hos vissa men inte hos andra? Och som gör att vi vill och vågar visa vår egen angelägenhet för några men inte för alla?

Det angelägna är på något sätt släkt med kärleken. Den porlande bäcken väcker längtan efter kärlek och väcker liv i vår inre porlande kärlekskälla så den sjunger. Liksom den goda boken kan göra det, och i ännu högre grad musik som lyfter oss in i himmelska sfärer, eller det sjungna ordet. Det lågmälda samtalet med vänner en alldeles för sen natt. Ord och beröring från den eller de vi älskar, när det angelägna blir så starkt att vi närmast fylls helt. Den vackraste sommarkvällen. Mötet med Gud i bikten. Kalkens beröring mot mina läppar i gemenskap med andra som söker den Gud som kallar oss vänner.

Kanske Gud är en porlande Gud. Som vill hjälpa mig att upptäcka det gudomliga porlande som finns dolt i allt skapat. Men allra starkast inom oss människor. Sökande, längtande och törstande. Angeläget.

En drilluppvisning kan vara ett porlande i skönhet och glädje :-)

Idag lever jag

Tack till Jesus (nedskrivet en februaridag)

Idag lever jag.

Igår levde jag också, men jag förblir inte

vid liv av minnen.
Morgondagen vet jag inget om.

Idag lever jag.

Idag vill jag vara tacksam över livet.

Idag kommer livet till mig.

Jag behöver inte jaga efter det.

Jag vill vara tacksam mot Gud.

Gud ger mig plats och tid och sammanhang.

Att leva.

Varför just jag?

Varför får jag se solen gå upp idag?

Se himlen färgas rosa.

Än en gång se miljarder diamanter

glimma i de frostbeklädda träden.

Än en gång bli betagen över skönheten.

Även i det frusna.

Idag lever jag.

Idag nås mina öron av din röst.

Som tusen gånger tidigare, men då var det inte idag.

Idag ser mina ögon välbekanta vyer.

Ser ditt ansikte och andra

välbekanta ansikten, men också

obekanta ansikten.

Gud ger mig detta idag.

Idag lever jag.

Måste jag ta tillvara på tillfället?

Eller är det så att tillfället, dagen idag,

tar tillvara på mig?

”Se, där är den skapade,

människan från igår,

låt oss ge oss till honom,

ta tillvara på honom,

rulla ut livets röda matta

framför hans fötter.”

Både solen och stjärnorna dansade.

Andromedagalaxen pulserade.

När, i mitt första andetag idag,

Livets röda matta rullades ut.

I varje andetag idag,

rullas Livets röda matta ut.

Bara att gå.

Följa riktningen.

Möter jag sorg? Glädje? Kärlek? Hat? Vrede? Medgång? Svårigheter?

Ja.

Mina fötter får trampa tryggt.

Livet tar tillvara på mig.

Idag lever jag.

Idag får jag gå, sitta, stå, ligga eller snurra runt i piruett.

För att jag är till.

Min älskades kärlek –

Guds kärlek.

Jag lever. Idag. Tack.

Bräckligt hjärta

Hopp

Det hjärta ska bli öppnat som är låst och slutet

Som märkt och trasigt blivit av det som är förflutet

Det kan dock icke öppnas hursomhelst, det faller då isär

Endast handen som blev sargad dess räddning är

Tackpekoral till en trilskande dator

Attan, tusan, min dator haver pajat

Jag på den bliver alldeles sné

Att göra backup jag ej heller fordom hajat

Jag måste sätta på Duruflé

Må musiken förmå att skingra mina tankar

På de foton som nu strax i cyberspace dör

Nu väcks min vrede – jag på datorhöljet bankar

Och, häpp! Vad är det då mitt öra hör?

Jo, samman med den franske en stilla susning,

Helt lugnt som en pråm på Donaus flod

En hårddisk susar – jag gläds till berusning

Ty våldet gjorde saken för mig god?!

HURRA OCH SKÅL!

140423