Det finns verkligen många besvärliga och tyngande ämnen som
det går att fördjupa sig i. Vända och vrida på. Lyssna vilka åsikter den ene
och den andre har i frågan. Lyssna på hur det blir följddiskussioner, inte om
själva spörsmålet i sig, utan huruvida den eller den uttrycker sig på ett
okunnigt sätt, för att inte säga ovärdigt, plumpt, opassande eller olämpligt
sätt. Så, även om viljan nog egentligen skulle finnas att bättre lyssna till de
andras argument, göra ett allvarligt försök att finna gemensam väg framåt, så
låses positioner genom personangrepp och insunieringar (tydligen ett ord som
inte finns; Word vill för övrigt rätta det hela till insemineringar och det är
iiiinte riktigt vad jag menar). En person som man ogillar, eller har lärt sig
ogilla för dels vad denne möjligen har sagt tidigare dels för att någon av ens
meningsfränder ogillar personen i fråga, denne person lyssnar man då gärna till
med ett extra kritiskt öra. Jo, är det lätt att tänka, nu säger han visserligen
det och det och det är ju faktiskt ganska bra, men med tanke på att han också
tidigare har sagt si och så och dessutom, inte att förmärka, så brukar han ju
gilla uttalanden från NN som ju inte alls tycker så som det nu utsagda; därför
så menas nog något annat än det som sägs. SÅ måste det ju vara. Och dessutom –
än en gång – om jag nu ger mitt stöd till detta uttalande, då skulle, skulle,
skulle det i värsta fall kunna betyda att jag också måste stödja – eller åtminstone
att någon misstänker – det som denne tidigare har sagt. Så, nej! Det går icke!
Bort det, som han så vackert uttrycker det, den salige aposteln sankt Paulus.
Han, som förvisso, lyckades eller tvingades eller formades att helt tänka nytt
och överge sina tidigare ståndpunkter, trots att det kostade honom en hel del.
Så, då undrar jag om det är som pudelns kärna döljer sig. Kostnadsberäkning. Paulus
hade förvisso begränsat utrymme att börja fundera över om det var värt att
börja följa Herren Jesus och träda fram som kristen förespråkare och försvarare,
Gud förde ju honom ganska bryskt in på omvändelsens väg, men likväl var det ju
en kostnad. Att lära sig och förstå och bejaka det (och dem!) som han tidigare –
med alla medel – hade bekämpat, ja, hatat. En annan kostnad var brytningen med
de som tidigare hade varit hans vänner och förtrogna. En tredje kostnad var att
stå ut med misstänksamheten från andra kristna, inte minst de i ledande
position. Hur kunde de veta om Paulus var ärligt eller hade baktankar? Vem var
han, den tidigare antagonisten, som nu kom och begärde plats och utrymme och
stöd från de som han tidigare bekämpat? Ytterligare en kostnad var att erkänna för sig själv, för andra och för Gud att han tidigare haft/tänkt/trott fel. Byggt livet på ett ljug.
Kostnadsberäkningen ska inte underskattas. Inte heller för
hur den ligger med och hindrar oss från att – om inte byta position – bejaka uttalanden
och tankegångar från de som vi inte tycker om. Kostnadsberäkningen handlar
också om rädsla. Ingen av oss vill eller orkar stå helt ensam. Den som ifrågasätter,
och inte minst gäller det ifrågasättande av en meningsfrände, riskerar att
hamna utanför. Det kostar på. Utanför vill jag inte vara. Men kanske att den
frågan alltid är värd att bära med sig, är det värt att undvika priset
(kostnaden) för att säga ifrån eller byta åsikt eller stötta meningsmotståndare
bara för rädslan att hamna utanför? För Paulus blev ju – mycket förenklat – det
hela en sanningsfråga. Lever jag mitt liv efter det jag förstår vara sanningen
eller gör jag det inte? Han upplevde själv att han mötte Den som sanning, Jesus.
Då fick livet rättas efter det, kosta vad det kosta ville. Det var Paulus det.
Och vi då? Är sanning viktigare än att gemensamt med andra spy galla över det
vi tycker är fel, eller som uttrycktes dumt och plumpt? Har några – ja, några
har det – mod och kraft att våga också ge dessa stöd även om det kostar på?
Eller handlar det mest bara om att sitta i värmen och samla billiga poänger?
Snabbt skrivet siste januari 2020
