Det har under några dagar talats om att vi har x antal miljardärer i Sverige. Så kan det bli. Rik blir man av olika anledningar. Och vi kan ha åsikter om vad rika bör göra med sin förmögenhet, att delar av den borde komma samhället till del. Det vore närmast självklart kan man tycka, att dela med sig till det samhälle som har gett en förutsättningar att nå dit man är idag. Så bekostades ju till exempel en stor del av Londons tunnelbana av en galet rik privatperson, då det begav sig. Det är god populism att låta samhället få del av mitt överflöd och då inte bara genom skatter. Med populism menar jag att främja sitt samhälle eller något ditåt. Bästa möjliga samhälle för hela folket, alla mina medmänniskor. Vi har möjlighet att bli rika men delar också med oss.
Nå, nu kan detta ämne lätt bli till indignerad moral. Vad som är lika viktigt och en stor fara är att alla dessa nollor i inkomster, utdelningar och bonusar gör oss blinda för vad som borde ses som rimligt. Vi blir inte lyckligare för en månadslön på 20 miljoner än 2 miljoner eller ens 200000. De höga lönerna skapar en girighet och ett habegär, ett osunt fokuserande på värdet av min samlade pengaportfölj. Det uppstår ett mål i sig att förmera sin rikedom och vi dras alla med i detta tänkande (om så vår lön är 20000). Och så missas så lätt frågan om hur jag nu bäst låter min förmögenhet, mitt överskott, en del av det som är mitt, få bli till nytta för andra. Det finns undantag, de som verkligen tänker på andra, det ska medges, där den som är rik åtminstone avstår en del av sin pengahög till förmån för ändamål där ekonomisk vinst inte är trolig. Däremot en hjärtats vinst. Att göra gott genom att avstå. Detta är en klassisk ingrediens i det kristna levernet som vi ofta glömmer bort. Allmosan. Att ge är bra både för mottagare och givare. Vi behöver återerövra givandets glädje och plikt. När nollorna förökas på mitt konto och i min portfölj borde kanske min första tanke vara hur jag nu bäst kan stötta den behövande enskilde, mitt samhälle eller den hjälporganisation som jag litar på. Men, tänker någon, om inte min främsta strävan är att förvalta mitt kapital så att det växer utan ger bort mina vinster så kommer kassan att snart vara tom. Den risken tror jag är väldigt liten. Vårt habegär och detta att vi är oss själva närmast, det överlever. Det är dygden, inte samlandet, som vi behöver öva oss i. Att ge. Avstå. Till den och det som finns utanför oss själva, men som vi samtidigt är en del av. Vi hör ihop. Min nästas livssituation är en angelägenhet också för mig.
