Augusti är en väldigt behaglig månad. Visserligen är det mycket som "drar igång" igen, men samtidigt lugnar mycket ner sig. Ljuset blir mildare, den fuktiga luften mer omslutande. De gröna färgerna på både löv och gräs får ett dovare djup. Allt blir mer vilsamt och eftertänksamt. Sensommarens första steg mot höst. Men det är fortfarande sommar. Solen värmer, vindarna är ljumma. Kvällarna - fastän mörkare - rent ljuva. Bara att ta till sig, ta emot.
Även i augusti finns en form av längtan. Det är en annan längtan än den som väcks till liv i sprudlande maj, då hela tillvaron formligen sjuder av livslust. Längtan i augusti handlar snarare om vila. Att lägga sig tillrätta i något blåbärsris, njuta av markens värme och en barmhärtig sol. Känna dofter av skog, sjö och mark. Dofter av skörd. För det är fortfarande även skördetid. Tid att samla in i den mån man orkar, från naturens skafferi. Men framförallt skörda, ta tillvara på den tid som är just nu. Bara vara, åtminstone för en stund. Den längtan som växer sig stark i augusti är möjligen evighetens längtan, alltets längtan. Då, när Kristus drar alla till sig för en evig vila, när det är dags att skördas.
Längtan i augusti handlar, som längtan så ofta gör, om kärlek. Gud låter sin kärlek få färg, doft och smak i augustinaturens mångfacetterade toner. I ljuset. Solen. Marken. Växterna. Vinden. Sjöar. Ja, även i det omslutande mörkret. Av kärlek har han gett oss sin skapelse.
