Jag kunde förstås sätta upp en lapp på brevlådan – ej reklam
eller reklam undanbedes eller ej reklam men gärna samhällsinformation eller
något sådant. Nu har jag dock ingen sådan, inte för tillfället. När reklamen väl hamnar på köksbordet
bläddrar jag förstrött igenom den, framförallt teknikbladen. Jag försöker väl
se det som att jag vill hålla mig informerad. Med sanningen är ju den att jag
ska lockas. Att vilja ha. Inte det jag redan har hemma, utan nyare, snabbare,
med senaste tekniken. Allt till häpnadsväckande låga priser. Om man tänker
efter. Men det finns förstås en gräns. Alltså trummas det frenetiskt in hur låg
månadskostnaden kan bli om du delar upp det på 24 eller 36 månader. Att
totalkostnaden blir avsevärd får man läsa i det finstilta. Då känner jag att
jag tröttnar. Och vill börja tänka: Sluta tala om låga priser eller låga
avbetalningskostnader. Berätta istället om varför en viss vara är prisvärd
(inte nödvändigtvis billig, alltså) och varför jag bör äga just den. Beror det
på kvalité? Eller att arbetaren som gjort den har fått skälig lön? Eller att
den har en garanti som täcker service och ger mig fem års fria uppgraderingar
av både mjuk- och hårdvara? Jag är alltså beredd att betala för det som jag
förstår är bra. Och som är bra också i morgon. Till och med avbetala. Eller
varför inte hyra? Var finns hyrföretagen som kan garantera mig en hållbar
produkt som alltid är up-to-date? Som kan sätta press på tillverkaren att
leverera kvalité? Och som bygger upp en stab med skickliga reparatörer och
serevicetekniker och pressar ner arbetslösheten på köpet. Eller är sanningen
den – vi är inte längre beredda att betala för en varas verkliga pris eftersom
vår religion konsumismen hela tiden viskar:
Nytt! Större! Bättre! Snabbare! Nyast! Störst! Bäst! Snabbast! Ja,
kanske det. Men behöver jag det och gör det mig lyckligare och mer hel som människa? Egentligen.
