Om konsumism II

Människan blev inte till för affären utan affären för människan. Jo, jag har lånat själva tanken från Kristus själv, och medger även att affären är något annat än vad sabbaten är. Men själva tankegången är användbar. Inte minst i REA-tider (är det någonsin andra tider?) eller i det mer moderna SALE och även det danskflörtande TILBUD, så kan man undra vad som är för vem eller vem för vad. Utan människan vore alla butiker nada, ty utan människa ingen butik. Nu är inte butiken i sig problemet (tror jag), utan den snöda vinningen. I REA-Annonserna (samt SALE-annonserna osv.) trumpetas det ut att du just nu och sådär fyrtioåtta timmar framåt har den stora möjligheten. Att köpa. Varför du ska köpa? För att det är billigt. Varför är det billigt? För att butiken vill att du ska köpa. Varför vill butiken att du ska köpa? För att butiken vill tjäna pengar på dig. Varför vill butiken tjäna pengar? Ja, det kan vi verkligen fråga oss. För att du ska få en bra vara, samt för att få butiken att gå runt, att debet och kredit går ihop och att butiken ska kunna bli ännu lite bättre; det vore väl möjligen ett bra svar. Men det är bara en mycket liten del av sanningen. I vår konsumtionsstyrda tid är själva handlandet i sig poängen. Att det ska köpas. Att du ska konsumera. Vilja ha nytt. Vilja byta till det senaste. Då är knappast butiken (eller tillverkaren) intresserad av att varorna vi köper ska vara hållbara eller något vi gläds över för mer än en kortare tid. Något år, kanske. Eller någon månad. Någon (vem?) har alltså fått oss människor till att inte bli något mer än konsumtionsvarelser. Det är själva poängen med livet, och med konsumtion följer också girighet, begäret att vilja ha. När detta i någon mening också blir grunden för ett lands välfärd – det magiska ordet tillväxt – är vi antagligen ganska illa ute. Vad gäller människosynen.

Egentligen är all REA-hysteri inget annat än en djup kränkning och förolämpning mot människan. Visst kan det finnas skäl för en butik att ha utförsäljning. När morötterna börjar förlora sin spänst kanske man får går ner i pris för att alls bli av med dem. Men sett som helhet glömmer all REA och mycket av all kommers bort vem det är hon riktar sig till. Till den som är skapad till Guds avbild och som har som livsuppgift att älska Gud över allting och att älska sin nästa som sig själv. Allt som säljs och allt som tillverkas, odlas, och framställs på olika vis, borde rimligen ha som uppgift att stimulera denna gudomliga avbild till att kunna (åtminstone försöka) leva ett liv i kärlek. Om det inte är så har butiken och dess ägare missat målet med varför den finns till. Eller är det så, att många som hamnar inom kommersbranchen till sist alltid faller offer för lockelsen att bedriva ocker, att bli girig? Och gärna få en vinst på bekostnad av andra? Butikerna är till för människan. Att tillhandahålla det som hon faktiskt behöver och som hjälper oss att älska vår nästa som vi älskar oss själva.

Bild tagen i somras på Vrångö och som antagligen inte har ett dugg med inlägget att göra.

Om konsumism 1

Jag kunde förstås sätta upp en lapp på brevlådan – ej reklam eller reklam undanbedes eller ej reklam men gärna samhällsinformation eller något sådant. Nu har jag dock ingen sådan, inte för tillfället. När reklamen väl hamnar på köksbordet bläddrar jag förstrött igenom den, framförallt teknikbladen. Jag försöker väl se det som att jag vill hålla mig informerad. Med sanningen är ju den att jag ska lockas. Att vilja ha. Inte det jag redan har hemma, utan nyare, snabbare, med senaste tekniken. Allt till häpnadsväckande låga priser. Om man tänker efter. Men det finns förstås en gräns. Alltså trummas det frenetiskt in hur låg månadskostnaden kan bli om du delar upp det på 24 eller 36 månader. Att totalkostnaden blir avsevärd får man läsa i det finstilta. Då känner jag att jag tröttnar. Och vill börja tänka: Sluta tala om låga priser eller låga avbetalningskostnader. Berätta istället om varför en viss vara är prisvärd (inte nödvändigtvis billig, alltså) och varför jag bör äga just den. Beror det på kvalité? Eller att arbetaren som gjort den har fått skälig lön? Eller att den har en garanti som täcker service och ger mig fem års fria uppgraderingar av både mjuk- och hårdvara? Jag är alltså beredd att betala för det som jag förstår är bra. Och som är bra också i morgon. Till och med avbetala. Eller varför inte hyra? Var finns hyrföretagen som kan garantera mig en hållbar produkt som alltid är up-to-date? Som kan sätta press på tillverkaren att leverera kvalité? Och som bygger upp en stab med skickliga reparatörer och serevicetekniker och pressar ner arbetslösheten på köpet. Eller är sanningen den – vi är inte längre beredda att betala för en varas verkliga pris eftersom vår religion konsumismen hela tiden viskar:  Nytt! Större! Bättre! Snabbare! Nyast! Störst! Bäst! Snabbast! Ja, kanske det. Men behöver jag det och gör det mig lyckligare och mer hel som människa? Egentligen.